< Kũguũrĩrio 10 >

1 Ningĩ ngĩcooka ngĩona mũraika ũngĩ warĩ na hinya mũno agĩikũrũka oimĩte igũrũ. Nake ehumbĩte itu ta nguo, na igũrũ rĩa mũtwe wake haarĩ na mũkũnga-mbura; naguo ũthiũ wake wahaanaga ta riũa, namo magũrũ make maahaanaga ta itugĩ cia mwaki.
Und ich sah einen anderen starken Engel aus dem Himmel herabsteigen, mit einer Wolke umkleidet, und ein Farbenbogen über seinem Haupt, und sein Angesicht wie die Sonne, und seine Füße wie Feuersäulen.
2 Nake aanyiitĩte na guoko gwake kabuku kanini ga gĩkũnjo karĩ kahingũre. Aakinyithĩtie kũgũrũ gwake kwa ũrĩo iria-inĩ, nakuo kwa ũmotho agagũkinyithia thĩ nyũmũ,
Und in seiner Hand hatte er ein Büchlein aufgetan und setzte seinen rechten Fuß auf das Meer, den linken aber auf das Land.
3 akĩgũthũka na mũgambo mũnene ta wa mũrũũthi ũkĩrarama. Hĩndĩ ĩrĩa aagũthũkire-rĩ, mĩgambo ya ngwa iria mũgwanja ĩkĩgamba.
Und er schrie mit großer Stimme, wie ein Löwe brüllt. Und da er schrie, redeten die sieben Donner ihre Stimmen.
4 Na rĩrĩa ngwa icio mũgwanja ciagambire, ndaarĩ hakuhĩ kwandĩka; no ngĩigua mũgambo kuuma igũrũ ũkiuga atĩrĩ, “Mohoro macio maario nĩ ngwa icio mũgwanja-rĩ, maige marĩ hitho, ndũkamaandĩke.”
Und als die sieben Donner ihre Stimme geredet hatten, wollte ich schreiben; und ich hörte eine Stimme aus dem Himmel zu mir sagen: Versiegle, was die sieben Donner geredet haben, und schreibe dasselbige nicht!
5 Nake mũraika ũcio ndonete arũgamĩte iria-inĩ na akarũgama thĩ nyũmũ agĩtambũrũkia guoko gwake kwa ũrĩo na igũrũ.
Und der Engel, den ich auf dem Meere und auf dem Lande stehen sah, hob auf seine Hand gen Himmel,
6 Nake akĩĩhĩta na ũrĩa ũtũũraga muoyo nginya tene na tene, o we ũrĩa wombire igũrũ na indo ciothe iria irĩ kuo, na akĩũmba thĩ na indo ciothe iria irĩ kuo, o na akĩũmba iria na indo ciothe iria irĩ thĩinĩ warĩo, akiuga atĩrĩ, “Hatirĩ na ihinda rĩngĩ rĩa gweterera!” (aiōn g165)
Und schwur bei Dem, Der da lebt in die Zeitläufe der Zeitläufe, Der den Himmel und was darinnen ist, und die Erde und was darin ist, und das Meer und was darin ist, geschaffen hat, daß keine Zeit mehr sein soll; (aiōn g165)
7 No matukũ-inĩ marĩa mũraika wa mũgwanja agaakorwo akiriĩ kũhuha karumbeta gake-rĩ, hitho ya Ngai nĩĩkahingio, o ta ũrĩa eerire anabii arĩa ndungata ciake.
Sondern in den Tagen der Stimme des siebenten Engels, wann er posaunen wird, wird auch vollendet sein das Geheimnis Gottes, wie Er Seinen Knechten, den Propheten, verkündigt hat.
8 Ningĩ mũgambo ũrĩa ndaiguĩte uumĩte igũrũ ũkĩnjarĩria rĩngĩ, ũkĩnjĩĩra atĩrĩ: “Thiĩ, woe kabuku kau ga gĩkũnjo karĩa kahingũre kuuma guoko-inĩ kwa mũraika ũcio ũrũgamĩte akinyĩte iria, na agakinya thĩ nyũmũ.”
Und die Stimme, die ich aus dem Himmel gehört, redete abermals mit mir und sprach: Gehe hin, nimm das Büchlein, aufgetan in der Hand des Engels, der auf dem Meer und auf dem Lande steht.
9 Nĩ ũndũ ũcio, ngĩthiĩ kũrĩ mũraika, na ngĩmũũria aahe kabuku kau ga gĩkũnjo. Nake akĩnjĩĩra atĩrĩ, “Koe, ũkarĩe. Gaakinya nda nĩgegũkũrũrĩra, no karĩ kanua gegũkorwo karĩ na mũrĩo ta ũũkĩ!”
Und ich ging hin zu dem Engel und sagte zu ihm: Gib mir das Büchlein, und er spricht zu mir: Nimm, iß es auf. Und deinen Leib wird es bitter machen, aber in deinem Munde süß sein wie Honig.
10 Ngĩkĩoya kabuku kau ga gĩkũnjo kuuma guoko-inĩ kwa mũraika ũcio, na niĩ ngĩkarĩa. Karĩ kanua kaarĩ na mũrĩo ta ũũkĩ, no ndarĩĩkia gũkarĩa, gakĩndũrĩra.
Und ich nahm das Büchlein aus der Hand des Engels und aß es auf; und in meinem Munde war es süß, wie Honig; und da ich es gegessen hatte, ward mein Leib bitter.
11 Ngĩcooka ngĩĩrwo atĩrĩ, “No nginya ũrathe ũhoro rĩngĩ ũkoniĩ andũ aingĩ, na ndũrĩrĩ nyingĩ, na thiomi nyingĩ, o na athamaki aingĩ.”
Und er spricht zu mir: Du mußt abermals weissagen über Völker und Völkerschaften und Zungen und viele Könige.

< Kũguũrĩrio 10 >