< Thaburi 147 >

1 Goocai Jehova. Kaĩ nĩ ũndũ mwega kũgooca Ngai witũ na rwĩmbo-ĩ, kaĩ nĩ ũndũ mwega na mwagĩrĩru kũmũgooca-ĩ!
Lobpreist den Herrn! Weil er so gut, ist unser Gott des Lobes wert; weil er so liebevoll, des Ruhmes würdig.
2 Jehova nĩwe wakaga Jerusalemu; nĩwe ũcookagĩrĩria andũ a Isiraeli arĩa matahĩtwo.
Der Herr erbaut Jerusalem; er sammelt die Zerstreuten Israels.
3 Nĩwe ũhonagia arĩa athuthĩku ngoro, na akamooha ironda ciao.
Er heilet die gebrochenen Herzen und lindert ihre Schmerzen
4 Nĩwe ũmenyaga mũigana wa njata, na akahe njata o njata rĩĩtwa rĩayo.
Der Sterne Zahl hat er bestimmt und ruft sie all mit Namen auf.
5 Mwathani witũ nĩwe mũnene na nĩ arĩ hinya mũingĩ; ũmenyo wake ndũrĩ mũthia.
Ja, unser Herr ist groß, gewaltig, und seine Weisheit unbeschreiblich.
6 Jehova nĩwe ũtiiragĩrĩra andũ arĩa ahooreri, no arĩa aaganu amatungumanagia thĩ.
Der Herr hebt die Gebeugten auf; die Frevler aber beugt er in den Staub. -
7 Inĩrai Jehova mũmũcookerie ngaatho; inĩrai Ngai witũ na kĩnanda kĩa mũgeeto.
So dankt dem Herrn in Wechselchören! So singet auf der Zither unserm Gott,
8 Nĩahumbagĩra igũrũ na matu; nĩwe uuragĩria thĩ mbura, na agatũma nyeki ĩmere tũrĩma-inĩ.
ihm, der den Himmel deckt mit Wolken und so der Erde Regen schafft, der Gras auf Bergen sprossen läßt,
9 Nĩwe ũheaga ngʼombe irio, na akahe tũcui twa mahuru irio rĩrĩa twamũkaĩra.
und der dem Wilde Futter gibt, den jungen Raben das, wonach sie rufen!
10 We ndakenagĩra hinya wa mbarathi, o na kana agakenera magũrũ ma mũndũ;
Er hat nicht Lust an Rosses Stärke; nicht achtet er des Mannes Kraft.
11 Jehova akenagio nĩ andũ arĩa mamwĩtigagĩra, o arĩa maigaga mwĩhoko wao harĩ wendo wake ũrĩa ũtathiraga.
Dem Herrn gefallen, die vor ihm sich fürchten, und wer auf seine Gnade harrt. -
12 Wee Jerusalemu, kumia Jehova; gooca Ngai waku, wee Zayuni,
Lobpreis den Herrn, Jerusalem! Lobsinge, Sion, deinem Gott!
13 nĩgũkorwo nĩwe wĩkagĩra mĩgĩĩko ya ihingo ciaku hinya, na akarathima andũ aku arĩa marĩ thĩinĩ waku.
Er festigt deiner Tore Riegel und segnet darin deine Söhne,
14 Nĩatũmĩte kũgĩe thayũ mĩhaka-inĩ yaku, na agakũhũũnia na ngano ĩrĩa njega mũno.
und wieder gibt er deinen Grenzen Frieden und sättigt dich mit feinstem Weizen.
15 Atũmaga wathani wake ũkinye gũkũ thĩ; kiugo gĩake kĩhanyũkaga narua mũno.
Zur Erde sendet er sein Wort, und schnell läuft sein Befehl.
16 Oiragia tharunji ĩhaana ta guoya mwerũ cua, nayo mbaa akamĩhurunja ta mũhu.
Wie Wolle gibt er Schnee und streut den Reif wie Asche.
17 Mbura ya mbembe amiuragia taarĩ kagoto karoira. Nũũ ũngĩhota gwĩtiiria heho ĩyo yake?
Er wirft sein Eis wie Brocken hin; vor seiner Kälte bleibt das Wasser stehen.
18 Atũmaga kiugo gĩake agatũma itwekũke; ahurutithanagia rũhuho, namo maaĩ magatherera.
Dann sendet er sein Wort; er macht sie schmelzen. Er gibt mir leis Befehl, und sie zergehn in Wasser.
19 Nĩaguũrĩtie kiugo gĩake harĩ Jakubu, akaguũrĩria Isiraeli mawatho make na kĩrĩra kĩa watho wake wa kũrũmĩrĩrwo.
Er, der sein Wort läßt Jakob hören, Gesetz und Rechte Israel.
20 Ndarĩ ekĩra rũrĩrĩ rũngĩ ta ũguo, mawatho macio make ndũrĩrĩ itirĩ ciamamenya. Goocai Jehova.
So hat er keinem Heidenvolk getan, seine Gebote lehrte er sie nicht. Alleluja!

< Thaburi 147 >