Macakaya 5
1 Wee Jehova-rĩ, ririkana maũndũ marĩa matũkorete; ta rora wone gũconoka gwitũ.
Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
2 Igai riitũ nĩrĩneanĩtwo kũrĩ ageni, nayo mĩciĩ iitũ ĩgakĩneanwo kũrĩ andũ a kũngĩ.
Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
3 Nĩtũtuĩkĩte ciana cia ngoriai na ciana itarĩ na maithe, nao manyina maitũ magatuĩka ta atumia a ndigwa.
Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
4 Maaĩ marĩa tũnyuuaga no tũgũrire; o na ngũ nĩkũgũra tũragũra.
Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
5 Arĩa matũingatithagia marĩ o magũrũ-inĩ maitũ; nĩtũnogete, na tũkaaga ũhurũko.
Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
6 Twĩneanĩte kũrĩ andũ a Misiri na a Ashuri nĩgeetha tuone irio cia gũtũigana.
Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7 Maithe maitũ nĩmehirie na rĩu matirĩ ho, na ithuĩ nĩ ithuĩ tũraherithio handũ hao.
Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
8 Ngombo nĩcio itwathaga, na gũtirĩ mũndũ wa gũtũteithũra kuuma moko-inĩ ma cio.
Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
9 Tuonaga irio na ũndũ wa gũtwarĩrĩria mĩoyo iitũ ũgwati-inĩ, nĩ ũndũ wa rũhiũ rwa njora rũrĩa rũrĩ werũ-inĩ.
Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
10 Gĩkonde giitũ kĩhiũhĩte o ta riiko rĩa kũruga mĩgate, tũkainaina nĩ ũndũ wa kũhũũta.
Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
11 Andũ-a-nja nĩmanyiitĩtwo na hinya gũkũ Zayuni, nao airĩtu gathirange makanyiitwo na hinya matũũra-inĩ ma Juda.
De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12 Anene akuo nĩ macuurĩtio na moko mao; athuuri nao matiheagwo gĩtĩĩo.
Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13 Aanake marutithagio wĩra wa hinya ithĩi-inĩ; tũmwana natuo tũtũgũũgaga nĩgũkuuithio mĩrigo ya ngũ.
Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14 Athuuri nĩmatigĩte gũikara kĩhingo-inĩ gĩa itũũra inene; aanake nao nĩmatigĩte kũina nyĩmbo ciao.
De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15 Ngoro ciitũ nĩithirĩte gĩkeno; ndũrũhĩ ciitũ igarũrũkĩte igatuĩka macakaya.
Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16 Thũmbĩ ya ũnene nĩĩgwĩte, ĩgatuuma mũtwe, kaĩ tũrĩ na haaro-ĩ, nĩgũkorwo nĩtwĩhĩtie!
Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17 Tondũ ũcio ngoro ciitũ nĩiringĩkĩte; na tondũ wa maũndũ macio maitho maitũ makaira,
Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18 tondũ wa Kĩrĩma gĩa Zayuni, kĩrĩa gĩkirĩte ihooru, nacio mbwe rĩu nĩkuo iceeraga.
För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19 Wee Jehova-rĩ, wathanaga nginya tene; gĩtĩ gĩaku kĩa ũnene gĩtũũraga kuuma njiarwa nginya njiarwa.
Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20 Ũriganagĩrwo nĩ ithuĩ hĩndĩ ciothe nĩkĩ? Ũtũtiganĩirie hĩndĩ ndaaya ũguo nĩkĩ?
Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21 Wee Jehova-rĩ, tũcookererie harĩwe, nĩguo tũhote gũgũcookerera; erũhia matukũ maitũ macooke o ta ũrĩa matariĩ tene,
Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22 tiga ũkorirwo nĩũtũregeete biũ, ũgagĩtũrakarĩra o mũno makĩria.
Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
