Ayubu 7

1 “Githĩ mũndũ ndakoragwo na ũtungata mũritũ gũkũ thĩ? Githĩ matukũ make matihaana o ta ma mũndũ mwandĩke wĩra?

En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

2 O ta ngombo ĩkwĩrirĩria ciĩruru cia hwaĩ-inĩ, o na kana ta mũndũ mwandĩke ũgũthethũkĩra mũcaara wake-rĩ,

Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

3 ũguo nĩguo niĩ ngaĩirwo mĩeri ya tũhũ, na ngatuĩrwo atĩ ũtukũ ndaarage ndĩ na kĩeha.

Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

4 Rĩrĩa ndakoma ndĩyũragia atĩrĩ, ‘Ndĩrĩũkĩra rĩ?’ Ũtukũ ũkaraiha, na ngaraara ngĩĩgarũra nginya gũgakĩa.

Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

5 Mwĩrĩ wakwa ũiyũrĩtwo nĩ igunyũ na ngũcĩ, nakĩo gĩkonde gĩakwa gĩatũkangĩte na gĩgatogota.

Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

6 “Matukũ makwa maraathira na ihenya rĩkĩrĩte rĩa kanyamũ karĩa gakonjithanagia uuthi ngoora ĩgĩtumwo, magagĩkinya mũthia itarĩ na kĩĩrĩgĩrĩro.

Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

7 Wee Ngai-rĩ, ririkana atĩ muoyo wakwa no ta mĩhũmũ; namo maitho makwa matigacooka kuona ũndũ mwega rĩngĩ.

Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

8 Riitho rĩrĩa rĩranyona rĩtigacooka kũnyona rĩngĩ; mũkaanjaria, no ndigakorwo ho.

Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

9 O ta ũrĩa itu rĩthiiaga rĩkabuĩria, ũguo noguo ũrĩa ũthiiaga mbĩrĩra-inĩ atacookaga kuoneka. (Sheol h7585)

Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

10 Ndagacooka kũinũka gwake mũciĩ; harĩa aaikaraga ndagacooka kuonwo ho.

Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

11 “Nĩ ũndũ ũcio-rĩ, ndigũkira; ngwaria nĩ ũndũ wa ũrĩa roho wakwa ũrĩ na ruo, ndĩtetere nĩ ũndũ wa ũrĩa ngoro yakwa ĩrĩ na marũrũ.

Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

12 Niĩ-rĩ, ndĩ iria rĩa maaĩ, kana nyamũ ĩrĩa nene ĩtũũraga iria thĩinĩ kũrĩa kũriku, atĩ nĩkĩo nangagĩrwo?

Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

13 Rĩrĩa ngwĩciiria ũrĩrĩ wakwa nĩguo ũkũũhooreria, na atĩ gĩtanda gĩakwa no kĩĩniinĩre gũteta-rĩ,

När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

14 o na hĩndĩ ĩyo ũũmakagia na irooto, o na ũkanjiguithia guoya na cioneki,

då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

15 nĩ ũndũ ũcio ngathuura kaba gũitwo, na gĩkuũ, handũ ha gũikara na mwĩrĩ ũyũ wakwa.

Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

16 Nĩthũire muoyo wakwa; ndikwenda gũtũũra nginya tene. Tigana na niĩ tondũ matukũ makwa no ma tũhũ.

Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

17 “Mũndũ-rĩ, akĩrĩ kĩ, tondũ ũmwĩkĩrĩire ũguo, na ũkamũrũmbũyia mũno ũguo,

Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

18 atĩ ũmũthuthuuragia ngoro o rũciinĩ, na ũkamũgeragia mahinda mothe?

synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

19 Kaĩ gũtarĩ hĩndĩ ũgaatiga gũikara ũndorete, kana ũtigane na niĩ o na kahinda kanini?

Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

20 Angĩkorwo nĩnjĩhĩtie-rĩ, nĩ atĩa niĩ ngwĩkĩte, Wee mũrori wa andũ? Nĩ kĩĩ gĩtũmĩte ũnjorote? Kaĩ nduĩkĩte mũrigo harĩwe?

Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

21 Nĩ kĩĩ kĩragiria ũnjohere mahĩtia makwa na ũndekere mehia makwa? Nĩgũkorwo ndĩ hakuhĩ gũkoma tĩĩri-inĩ; nawe nĩũkanjaria no ndigakorwo ho.”

Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.