Ayubu 39

1 “Wee nĩũũĩ rĩrĩa mbũri cia irĩma-inĩ iciaraga? Wee nĩwĩroragĩra rĩrĩa thwariga ĩgũciara kaana kayo?

Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

2 Wee nĩũtaraga mĩeri ĩrĩa ciikaraga ingĩgaaciara? Nĩũũĩ hĩndĩ ĩrĩa iciaraga?

Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

3 Ciĩthunaga igaciara twana twacio; ruo rwacio rwa gũciara rũgathira.

De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

4 Twana twacio twagĩraga mwĩrĩ, tũgakũra tũrĩ na hinya o kũu gĩthaka-inĩ; tũkinyaga ihinda rĩa kwehera na tũticookaga.

Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

5 “Nũũ warekereirie njagĩ ĩthiiage ĩtarĩ mũũria? Nũũ wamĩohorire mĩhĩndo?

Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

6 Ndaamĩheire werũ ũtuĩke mũciĩ wayo, naguo bũrũri wa cumbĩ ũtuĩke gĩtũũro kĩayo.

Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

7 Ĩthekagĩrĩra inegene rĩrĩ thĩinĩ wa itũũra; ndĩiguaga mũkaĩrĩrio wa mũtwarithia.

Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

8 Ĩrimũthagĩra irĩma-inĩ ĩgĩetha gwa kũrĩa, ĩkahaara kahuti o gothe karuru.

Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

9 “Mbogo ya njamba-rĩ, yetĩkĩra gũgũtungata? No ĩkindĩrie mũharatĩ-inĩ waku ũtukũ?

Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

10 No ũhote kũmĩoha matandĩko ĩrĩme na mũraũ? No ĩkuume thuutha ituamba-inĩ ĩkĩrĩmaga na mũraũ?

Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

11 No ũmĩĩhoke nĩ ũndũ atĩ ĩrĩ na hinya mũingĩ? No ũmĩtigĩre wĩra waku mũritũ ĩrutage?

Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

12 No ũmĩĩhoke ĩkũrehere ngano yaku, na ĩmĩcookanĩrĩrie kĩhuhĩro-inĩ gĩaku?

Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

13 “Mathagu ma nyaga mabatabataga nĩ gũkena, no matingĩgerekanio na mathagu na njoya cia njũũ.

Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

14 Ĩrekagĩria matumbĩ mayo tĩĩri-inĩ na ĩkamatiga mũthanga-inĩ magwate ũrugarĩ,

Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

15 ĩtegwĩciiria atĩ no makinywo na magũrũ makue, kana marangwo nĩ nyamũ ya gĩthaka.

Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

16 Ĩĩkaga ciana ciayo ũũru ta itarĩ ciayo; ndĩmakaga atĩ wĩra wayo no ũtuĩke wa tũhũ,

Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

17 nĩgũkorwo Ngai ndaamĩheire ũũgĩ kana akĩmĩhe igai rĩa mwĩciirĩrie mwega.

Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

18 No rĩrĩ, rĩrĩa yatambũrũkia mathagu ĩhanyũke, ĩthekagĩrĩra mbarathi na mũmĩhaici.

Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

19 “Wee nĩwe ũheaga mbarathi hinya wayo, kana ũkamĩhumba ngingo na mũreera?

Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

20 Wee nĩwe ũtũmaga ĩrũũge ta ngigĩ, ĩkahahũra andũ na mũtiihĩre wayo wa mwĩtĩĩo?

Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

21 Ĩhuragia thĩ na ũcamba ĩgĩkenagĩra hinya wayo, ĩkaguthũka ĩtoonyete mbaara-inĩ.

Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

22 Ĩthekagĩrĩra guoya, ĩtarĩ ũndũ ĩngĩtigĩra; ndĩmakagio nĩ rũhiũ rwa njora.

Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

23 Thiaka wa mũmĩhaici ũbocabocaga mbaru-inĩ ciayo, hamwe na itimũ rĩkũhenia na mĩcengi.

Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

24 Irĩĩaga tĩĩri nĩ ũrũme; ndĩngĩrũgama ĩkindĩirie hĩndĩ ĩrĩa karumbeta kagamba.

Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

25 Hĩndĩ ĩrĩa karumbeta kagamba ĩgatiiha, ‘Hĩ!’ Ĩnyiitaga thaaha wa mbaara ĩrĩ o haraaya, na ĩkaigua kayũ ka anene a mbaara, o na mbugĩrĩrio ya mbaara.

För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

26 “Rwĩgĩ-rĩ, nĩwe ũrũhotithagia kũmbũka na ũũgĩ waku, kana gũtambũrũkia mathagu maruo rwerekeire mwena wa gũthini?

Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

27 Nderi nĩwe ũmĩathaga yũmbũke na igũrũ, na ĩkeyakĩra gĩtara kĩayo igũrũ mũno?

Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

28 Ĩtũũraga kĩharũrũka-inĩ kĩa ihiga, na nĩ ho ĩraaraga; rũhĩa-inĩ rwa ihiga iraaya mũno nĩ ho mwĩgitio wayo.

På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

29 Ĩrĩ hau nĩguo ĩcaragĩria gĩa kũrĩa; maitho mayo moonaga irio irĩ o kũraya.

Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

30 Tũcui twayo tũnyuuaga thakame, na handũ harĩa arĩa moragĩtwo marĩ, hau nĩ ho ĩkoragwo.”

Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.