Ayubu 29
1 Ningĩ Ayubu nĩathiire na mbere kwaria, akiuga atĩrĩ:
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 “Naarĩ korwo no haane ũrĩa ndaatariĩ mĩeri ĩrĩa ya tene, matukũ-inĩ marĩa Ngai aamenyagĩrĩra,
Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 rĩrĩa tawa wake wamũrĩkaga igũrũ rĩa mũtwe wakwa, na ũndũ wa ũtheri wake ngatuĩkanagĩria nduma-inĩ!
då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 Korwo ndariĩ ũrĩa ndatariĩ matukũ-inĩ marĩa ndagaacĩire biũ, hĩndĩ ĩrĩa kuumĩrania ngoro na Ngai kwarathimaga nyũmba yakwa,
Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 rĩrĩa Mwene-Hinya-Wothe aarĩ hamwe na niĩ, nacio ciana ciakwa ikandigiicĩria,
då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 rĩrĩa gacĩra gakwa kaihũgĩtio nĩ kĩrimũ kĩa iria, naruo rwaro rwa ihiga rũgaatherũkagĩra tũrũũĩ twa maguta ma mũtamaiyũ!
då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 “Rĩrĩa ndaathiiaga kĩhingo-inĩ kĩa itũũra inene, na ngaikarĩra gĩtĩ gĩakwa hau kĩaraho-inĩ-rĩ,
När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 aanake maanyonaga makeehera, nao athuuri makarũgama,
då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 andũ arĩa anene maatigaga kwaria, makahumbĩra tũnua twao na moko;
Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 mĩgambo ya andũ arĩa marĩ igweta ĩgakirio, nacio nĩmĩ ciao ikanyiitana na karakara.
furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 Ũrĩa wothe wanjiguaga ngĩaria aaragia wega igũrũ rĩakwa, nao arĩa maanyonaga makangaathĩrĩria,
Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 nĩ ũndũ nĩndahatũraga arĩa athĩĩni maakaya mateithio, o na arĩa mataarĩ na maithe maagĩte mũndũ wa kũmateithia.
ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 Mũndũ agĩkua nĩandaathimaga; nĩndatũmaga ngoro ya mũtumia wa ndigwa ĩine.
Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 Ndehumbaga ũthingu ta nguo; ciira wa kĩhooto nĩguo warĩ nguo yakwa ya igũrũ, o na kĩremba gĩakwa.
I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 Nĩ niĩ ndaarĩ maitho ma arĩa atumumu, na magũrũ ma arĩa ithua.
Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 Ndaarĩ ithe wa arĩa abatari; nĩndaciiragĩrĩra o na mũndũ itooĩ.
Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 Ningĩ nĩndoinangaga magego ma arĩa aaganu, na ngahuria arĩa maarĩ magego-inĩ mao.
Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 “Ndeciiragia atĩrĩ, ‘Niĩ ngaakuĩra gwakwa nyũmba, matukũ makwa marĩ maingĩ ta mũthanga.
Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 Mĩri yakwa ĩgataamba ĩkinye maaĩ-inĩ, narĩo ireera rĩkoragwo honge-inĩ ciakwa ũtukũ wothe.
Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 Riiri wakwa ũgũtũũra werũhagio thĩinĩ wakwa, naguo ũta wakwa ũtũũre ũrĩ mwerũ guoko-inĩ gwakwa.’
Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
21 “Andũ maathikagĩrĩria marĩ na kĩĩrĩgĩrĩro, meetagĩrĩra kĩrĩra gĩakwa makirĩte.
Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 Ndaarĩkia kwaria-rĩ, matiacookaga kwaria; ciugo ciakwa ciatoonyaga matũ mao kahora ihooreire.
Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 Maanjetagĩrĩra ta andũ metereire mbura, na makanyua ciugo ciakwa o ta mbura ĩrĩa ya kũrigĩrĩria.
De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 Ndaamathekathekagia moorĩtwo nĩ hinya makaaga gwĩtĩkia; ũtheri wa ũthiũ wakwa warĩ wa bata mũno kũrĩ o.
När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 Nĩ niĩ ndamoonagia njĩra, ngaikaraga ta ndĩ mũnene wao; ndatũũraga ta mũthamaki arĩ gatagatĩ ga ita rĩake; ningĩ ndaatariĩ ta mũndũ ũrĩa ũhooragĩria arĩa maracakaya.
Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
