Agalatia 4
1 Ũrĩa ndĩroiga nĩ atĩrĩ, ihinda rĩothe rĩrĩa mũgai arĩ o mwana-rĩ, ndarĩ ũtiganu na ngombo, o na atuĩka nĩwe mwene indo icio ciothe.
Men jag säger: Så länge arfvingen är barn, är ingen åtskillnad emellan honom och en tjenare; ändock han är herre öfver alla ägodelarna;
2 Nĩ gwathwo athagwo nĩ amũrori hamwe na aramati a indo ciake, nginya ihinda rĩrĩa ithe atuĩte rĩgaakinya.
Utan är under förmyndare och föreståndare, intill den tiden som af fadrenom förelagd är.
3 Ũguo noguo o na ithuĩ, hĩndĩ ĩrĩa twarĩ ciana, twatũire ũkombo-inĩ wa maũndũ marĩa ma ndũire ma thĩ ĩno.
Sammalunda ock vi, då vi vorom barn, vore vi tvingade under utvärtes stadgar.
4 No hĩndĩ ĩrĩa ihinda rĩrĩa rĩagĩrĩru kũna rĩakinyire, Ngai nĩatũmire Mũriũ, nake agĩciarwo nĩ mũndũ-wa-nja, na agĩciarwo arĩ wa gwathagwo nĩ watho,
Men då tiden vardt fullkommen, sände Gud sin Son, föddan af qvinno, gjordan under lagen;
5 nĩguo akũũre andũ arĩa matũire mathagwo nĩ watho, nĩgeetha tũgĩe na kĩhooto gĩa gũtuĩka ciana ciake,
På det han skulle förlossa dem, som under lagen voro, att vi skullom få barnaskapet.
6 Tondũ inyuĩ mũrĩ ciana ciake-rĩ, Ngai nĩatũmire Roho wa Mũriũ ngoro-inĩ ciitũ, o we Roho ũrĩa wĩtanaga ũkiugaga atĩrĩ, “Abba, Baba.”
Efter I nu ären söner, hafver Gud sändt sins Sons Anda uti edor hjertan, hvilken ropar: Abba, käre Fader.
7 Nĩ ũndũ ũcio, we ndũrĩ ngombo rĩngĩ, no ũrĩ mwana wake; na tondũ rĩu ũrĩ mwana wake, Ngai nĩagũtuĩte mũgai wa indo ciake.
Så är här nu icke mer tjenare, utan son; är han son, så är han ock Guds arfvinge genom Christum.
8 Tene rĩrĩa mũtooĩ Ngai-rĩ, mwarĩ ngombo cia ciũmbe iria itarĩ ngai.
Men den tid I intet känden Gud, tjenten I dem som af naturen icke äro gudar.
9 No rĩrĩ, tondũ rĩu nĩmũmenyete Ngai, kana njuge nĩmũrĩkĩtie kũmenywo nĩ Ngai-rĩ, mũrakĩenda gũcookerera maũndũ macio maagĩte hinya na matarĩ kĩene nĩkĩ? Kaĩ mũrenda gũcooka ũkombo-inĩ wamo o rĩngĩ?
Men nu, medan I Gud känt hafven, ja mycket mer kände ären af Gudi, hvi vänden I eder då om till de svaga och vedertorftiga stadgar igen, hvilkom I på nytt tjena viljen?
10 Nĩmũrũmĩtie ũhoro wa mĩthenya mĩamũre, na mĩeri mĩamũre, na imera, o na mĩaka!
I hållen dagar och månader, högtider och årstider.
11 Ndĩ na kĩeha mũno tondũ gũkuoneka atĩ wĩra ũrĩa wothe ndanenogia naguo nĩ ũndũ wanyu nĩ wa tũhũ!
Jag fruktar om eder, att jag tilläfventyrs icke hafver fåfängt arbetat på eder.
12 Ndamũthaitha, inyuĩ ariũ na aarĩ a Ithe witũ, tuĩkai ta niĩ, nĩgũkorwo niĩ nduĩkĩte ta inyuĩ. Mũtirĩ mwanjĩka ũũru.
Varer såsom jag är, efter jag ock är såsom I. Käre bröder, jag beder eder, I hafven mig intet emot gjort.
13 O ta ũrĩa mũũĩ, ndamũhunjĩirie Ũhoro-ũrĩa-Mwega ihinda rĩa mbere tondũ ndaarĩ mũrũaru.
I veten, att jag genom köttsens svaghet i förstone predikade eder Evangelium.
14 O na gũtuĩka ndwari yakwa yarĩ magerio kũrĩ inyuĩ, mũtianyararire kana mũkĩĩmena, no mwanyiitire ũgeni ta ndaarĩ mũraika wa Ngai, o na ta ndaarĩ Jesũ Kristũ we mwene.
Och min frestelse, som jag led på köttsens vägnar, hafven I intet föraktat, icke heller försmått, utan anammaden mig såsom en Guds Ängel; ja, såsom Christum Jesum.
15 Kaĩ ũndũ ũcio watũmaga mũkene ũthiĩte kũ? Niĩ ndĩ mũira atĩ, korwo nĩmũngĩahotire, nĩmũngĩakũũrire maitho manyu mũũhe.
Huru salige voren I då? Jag är edart vittne, att om det hade möjeligit varit, haden I edor ögon uttagit, och gifvit mig.
16 Kaĩ rĩu nduĩkĩte thũ yanyu nĩ ũndũ wa kũmũhe ũhoro ũrĩa wa ma?
Är jag då nu vorden edar ovän, att jag säger eder sanningen?
17 Andũ acio me na kĩyo magĩcaria ũrĩa mũngĩtuĩka a thiritũ yao, no ti ũndũ wa gĩtũmi kĩega. Ũrĩa mendaga nĩ kũmũtigithania na ithuĩ mũtuĩke ao, nĩgeetha mũgĩe na kĩyo gĩa kũmarũmĩrĩra.
De nitälska eder icke rätteliga, utan vilja draga eder ifrå mig, att I skolen nitälska dem.
18 Nĩ wega kũgĩa na kĩyo, angĩkorwo muoroto nĩ mwega, na mwĩkage ũguo hĩndĩ ciothe to hĩndĩ ĩrĩa ndĩ hamwe na inyuĩ.
Så är nu väl godt nitälska, då det sker om det godt är alltid, och icke allenast då jag tillstädes är.
19 Ciana ciakwa nyendete mũno, o inyuĩ arĩa njiguagĩra ruo ta rwa mũtumia akĩheo mwana, nginya hĩndĩ ĩrĩa Kristũ agaakorwo eyũmbĩte thĩinĩ wanyu,
Min kära barn, hvilka jag på nytt föder med ångest, till dess Christus kommer till stadga uti eder.
20 naarĩ korwo ndakorwo hamwe na inyuĩ ta rĩu, nĩguo ngarũrĩre mwarĩrie wakwa tondũ nĩndigĩtwo nĩ ũhoro wanyu!
Jag ville väl att jag nu vore när eder, och förvandla kunde mina röst; ty jag vet härnäst ingen råd med eder.
21 Ta njĩĩrai, inyuĩ arĩa mũrenda gũkorwo mũgĩathwo nĩ watho-rĩ, kaĩ mũtooĩ ũrĩa watho uugaga?
Säger mig, I som viljen vara under lagen: Hafven I icke hört lagen?
22 Nĩgũkorwo nĩ kwandĩkĩtwo atĩ, Iburahĩmu aarĩ na ariũ eerĩ, ũmwe aaciarĩtwo nĩ mũtumia ũrĩa warĩ ngombo, nake ũcio ũngĩ agaciarwo nĩ mũtumia ũrĩa ũtaarĩ ngombo.
Ty det är skrifvet, att Abraham hade två söner; en af tjensteqvinnone, den andra af den fria.
23 Mũriũ wake wa mũtumia ũrĩa warĩ ngombo aaciarĩtwo na njĩra ya ũndũire; no mũriũ ũrĩa waciarĩtwo nĩ mũtumia ũcio ũtaarĩ ngombo aaciarĩtwo na ũndũ wa kũhingia kĩĩranĩro.
Men den som var af tjensteqvinnone, han var född efter köttet; men den af de frio, han var född genom löftet.
24 Namo maũndũ macio nĩ ma ngerekano, nĩ ũndũ atumia acio marũgamĩrĩire irĩkanĩro igĩrĩ. Kĩrĩkanĩro kĩmwe nĩ gĩa Kĩrĩma gĩa Sinai nakĩo gĩciaraga ciana cia ũkombo: Nakĩo kĩgerekanĩtio na Hagari.
Hvilka ord betyda något; ty dessa äro de tu Testamenten; ett af det berg Sina, som föder till träldom, hvilket är Agar;
25 Na rĩrĩ, Hagari arũgamĩrĩire Kĩrĩma gĩa Sinai kĩrĩa kĩrĩ kũu bũrũri wa Arabia, nake nĩwe ũgerekanĩtio na itũũra rĩa Jerusalemu ũrĩa rĩhaana ũmũthĩ, tondũ nĩatũire ũkombo-inĩ hamwe na ciana ciake.
Ty Agar heter i Arabien det berg Sina, och sträcker sig emot Jerusalem, det nu är, och är icke fri med sinom barnom.
26 No Jerusalemu, itũũra rĩrĩa rĩa kũũrĩa igũrũ, rĩtirĩ ũkombo-inĩ, na nĩrĩo nyina witũ,
Men det Jerusalem som ofvantill är, det är den fria; hon är allas vår moder.
27 nĩgũkorwo nĩ kwandĩkĩtwo atĩrĩ: “Kena wee mũndũ-wa-nja thata, wee ũtaciaraga ciana, tumũra kanua na wanĩrĩre, wee ũtarĩ waigua ruo rwa kũgĩa mwana; tondũ ciana cia mũndũ-wa-nja ũrĩa ũtiganĩirio nĩ nyingĩ gũkĩra cia ũrĩa ũrĩ na mũthuuri.”
Ty det är skrifvet: Var glad, du ofruktsamma, du som intet föder; brist ut och ropa, du som icke är hafvandes; ty den ensamma hafver flera barn, än den som man hafver.
28 Na rĩrĩ, inyuĩ ariũ na aarĩ a Ithe witũ, mũrĩ ciana cia kĩĩranĩro, o ta ũrĩa Isaaka aarĩ.
Men vi, käre bröder, äro löftsens barn efter Isaac.
29 Hĩndĩ ĩyo, mũriũ ũrĩa waciarĩtwo na njĩra ya ndũire-rĩ, nĩanyariiraga mũriũ ũcio waciarĩtwo na ũndũ wa hinya wa Roho. Ũguo noguo kũhaana o na rĩu.
Men såsom den, som då född var efter köttet, förföljde honom som född var efter Andan; så går det ock nu.
30 No rĩrĩ, Maandĩko moigĩte atĩa? Moigĩte atĩrĩ, “Ingata ngombo ĩyo ya mũndũ-wa-nja na mũriũ wake, tondũ mũriũ ũcio wa mũtumia ngombo ndarĩ hĩndĩ akagayana igai hamwe na mũriũ wa mũtumia ũcio ũtarĩ ngombo.”
Men hvad säger Skriften? Drif ut tjensteqvinnona med hennes son; ty tjensteqvinnones son skall icke blifva arfvinge med dens frios son.
31 Nĩ ũndũ ũcio, ariũ na aarĩ a Ithe witũ, ithuĩ tũtirĩ ciana cia mũtumia ũcio ngombo, no tũrĩ ciana cia mũtumia ũcio ũtarĩ ngombo.
Så äro vi nu, käre bröder, icke tjensteqvinnones söner, utan dens frios.
