Kohelethu 12
1 Ririkanaga Mũkũũmbi matukũ-inĩ ma ũnini waku, mũiria wa matukũ ma thĩĩna makinye, na mĩaka ĩkuhĩrĩrie rĩrĩa ũkoiga atĩrĩ, “Kaĩ ndikenagĩra mĩaka ĩno-ĩ”:
Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna komma och de år nalkas, om vilka du skall säga: »Jag finner icke behag i dem»;
2 riũa na ũtheri, na mweri na njata ĩtanatuĩka nduma, namo matu matanacooka ho mbura yathira;
Ja, förrän solen bliver förmörkad, och dagsljuset och månen och stjärnorna; före den ålder då molnen komma igen efter regnet,
3 rĩrĩa aikaria a nyũmba makainaina, nao arĩa marĩ hinya mainame, rĩrĩa ithĩi igaatiga gũthĩa nĩ ũndũ nĩ nini, nao arĩa macũthagĩrĩria na ndirica matumanĩrwo nĩ nduma;
den tid då väktarna i huset darra och de starka männen kröka sig; då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit, och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster;
4 rĩrĩa mĩrango ya kuumĩra barabara ĩkaahingwo, na mũgambo wa gũthĩa ũnyiihe; rĩrĩa andũ magookagĩrio nĩ mĩgambo ya nyoni, no nyĩmbo ciao ciothe ikaaga kũiguĩka;
då dörrarna åt gatan stängas till, medan ljudet från kvarnen försvagas; då man står upp, när fågeln begynner kvittra, och alla sångens tärnor sänka rösten;
5 rĩrĩa andũ marĩ na guoya wa kũhaica igũrũ, na mageetigĩra mogwati ma mabarabara-inĩ; rĩrĩa mũtĩ wa mũrothi ũrutĩte kĩro, nayo ndaahi ithiiage ĩĩkururĩtie, namo merirĩria mage hinya. Hĩndĩ ĩyo mũndũ ainũke kũrĩa agaatũũra tene na tene, nao acakai mathiĩ magĩcakayaga njĩra-inĩ.
då man fruktar för var backe och förskräckelser bo på vägarna; då mandelträdet blommar och gräshoppan släpar sig fram och kaprisknoppen bliver utan kraft, nu då människan skall fara till sin eviga boning och gråtarna redan gå och vänta på gatan;
6 Ririkanaga Mũkũũmbi: mbere ya mũhĩndo wa betha ũtanatuĩka, o na kana mbakũri ya thahabu ĩtaanooragwo; mbere ya ndigithũ gũthethererwo itherũkĩro-inĩ rĩa maaĩ, kana kũgũrũ kwa ngaari kuunĩkĩre gĩthima-inĩ,
ja, förrän silversnöret ryckes bort och den gyllene skålen slås sönder, och förrän ämbaret vid källan krossas och hjulet slås sönder och faller i brunnen
7 naruo rũkũngũ rũcooke tĩĩri-inĩ kũrĩa ruoimire, naguo roho ũcooke kũrĩ Ngai ũrĩa waũheanire.
och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud, som har givit den.
8 “Maũndũ mothe nĩ ma tũhũ! Nĩ ma tũhũ!” Ũguo nĩguo Mũrutani ekuuga. “Maũndũ mothe nĩ ma tũhũ!”
Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Allt är fåfänglighet!
9 Mũrutani to kũũhĩga aarĩ mũũgĩ, no nĩ aarutire andũ maũndũ.
För övrigt är att säga att Predikaren var en vis man, som också annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många ordspråk författade han.
10 Nĩacũũranirie na agĩtuĩria maũndũ, na agĩtabanĩria thimo nyingĩ na mũbango. Mũrutani nĩatuĩririe nĩgeetha one ciugo o iria ciagĩrĩire, na ũrĩa aandĩkire warĩ mũrũngĩrĩru na wa ma.
Predikaren sökte efter att finna välbehagliga ord, sådant som med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas.
11 Ciugo cia andũ arĩa oogĩ nĩ ta mĩcengi, nayo mĩario yao ĩcookanĩrĩirio ĩhaana ta nyambo ihũũrĩirwo wega ikarũma, iheanĩtwo nĩ Mũrĩithi ũmwe.
De visas ord äro såsom uddar, och lika indrivna spikar äro deras tänkespråk. De äro gåvor från en och samma Herde.
12 Ĩtĩkĩra gũtaarwo, mũrũ wakwa, ndũkaneeke ũndũ wa gũciongerera. Ha ũhoro wa gũthondeka mabuku maingĩ-rĩ, ndũrĩ mũthia, nakuo gũthoma mũno kũnogagia mwĩrĩ.
Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.
13 Rĩu-rĩ, maũndũ mothe nĩmarĩkĩtie kũiguuo; kĩrĩkĩrĩro kĩa ũhoro ũcio wothe nĩ gĩkĩ: Wĩtigĩre Ngai na ũrũmagie maathani make, nĩ ũndũ gwĩka ũguo nĩkũhingia maũndũ mothe marĩa mũndũ agĩrĩirũo nĩ gwĩka.
Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till.
14 Nĩgũkorwo Ngai nĩagaciirithanĩria ũndũ o wothe wĩkĩtwo, hamwe na maũndũ mothe marĩa mahithe, marĩ mega kana marĩ mooru.
Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont.
