Psalm 102

1 Ein Gebet des Elenden, wenn er schmachtet und seine Klage vor dem HERRN ausschüttet. O HERR, höre mein Gebet, und mein Schreien komme vor dich!

Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.

2 Verbirg dein Angesicht nicht vor mir am Tage meiner Not; neige dein Ohr zu mir; am Tage, da ich dich anrufe, erhöre mich eilends!

HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

3 Denn meine Tage sind in Rauch aufgegangen, und meine Gebeine glühen wie ein Ofen.

Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

4 Mein Herz ist geschlagen und verdorrt wie Gras; denn ich habe vergessen, mein Brot zu essen.

Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

5 Vor lauter Seufzen kleben meine Knochen an meinem Fleisch.

Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

6 Ich gleiche einer Rohrdommel in der Wüste, bin wie ein Käuzlein in den Ruinen;

För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

7 ich wache und bin wie ein einsamer Vogel auf dem Dach.

Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

8 Täglich schmähen mich meine Feinde, und die wider mich toben, schwören bei mir;

Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

9 denn ich esse Asche wie Brot und mische meinen Trank mit Tränen

Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

10 wegen deines Grimms und deines Zorns, daß du mich aufgehoben und hingeschleudert hast.

Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

11 Meine Tage sind wie ein langgestreckter Schatten, und ich verdorre wie Gras.

för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

12 Aber du, o HERR, bleibst ewig und dein Gedächtnis von einem Geschlecht zum andern.

Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

13 Du wollest dich aufmachen und dich über Zion erbarmen; denn es ist Zeit, daß du ihr gnädig seiest, die Stunde ist gekommen!

Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

14 Denn deine Knechte lieben Zions Steine und trauern über ihren Schutt.

Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

15 Dann werden die Heiden den Namen des HERRN fürchten und alle Könige auf Erden deine Herrlichkeit,

Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

16 wenn der HERR Zion gebaut hat und erschienen ist in seiner Herrlichkeit,

Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

17 wenn er sich zum Gebet der Heimatlosen gewendet und ihr Gebet nicht verachtet hat.

när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

18 Das wird man aufschreiben für das spätere Geschlecht, und das Volk, das geschaffen werden soll, wird den HERRN loben,

när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

19 daß er herabgeschaut hat von der Höhe seines Heiligtums, daß der HERR vom Himmel zur Erde geblickt hat,

Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

20 zu hören das Seufzen der Gefangenen und loszumachen die Kinder des Todes;

att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

21 auf daß sie den Namen des HERRN preisen zu Zion und sein Lob in Jerusalem,

för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

22 wenn die Völker sich versammeln allzumal und die Königreiche, dem HERRN zu dienen.

på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

23 Er hat auf dem Wege meine Kraft gebeugt, meine Tage verkürzt.

när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

24 Ich spreche: Mein Gott, nimm mich nicht weg in der Hälfte meiner Tage! Deine Jahre währen für und für.

Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

25 Du hast vormals die Erde gegründet, und die Himmel sind deiner Hände Werk.

Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

26 Sie werden vergehen, du aber bleibst; sie alle werden wie ein Kleid veralten, wie ein Gewand wirst du sie wechseln, und sie werden verschwinden.

I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

27 Du aber bleibst, der du bist, und deine Jahre nehmen kein Ende!

de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

28 Die Kinder deiner Knechte werden bleiben, und ihr Same wird vor dir bestehen.

Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.