< Job 41 >

1 Ziehst du das Krokodil mit der Angel heraus, legst du ihm einen Zaum ins Maul?
Leviathan hah hradang hoi alawilah pawk na sawn thai han namaw, rui hoi a lai hah a kam dawk na kawm thai maw.
2 Kannst du einen Ring an seine Nase legen und einen Haken durch seine Kinnbacken stoßen?
A hnawng dawk hnâpacap na pacap sak teh, Tamboung dawk laikaw na buen sak han na maw.
3 Wird es dich lange bitten oder dir Zärtlichkeiten sagen?
Nang koe ka hei vaiteh, lawk kanemca hoi lawk a dei han na maw.
4 Wird es einen Bund mit dir schließen, daß du es zum ewigen Knechte machest?
Nang hoi lawkkamnae sak vaiteh, yungyoe okhai hanelah na la thai han na maw.
5 Kannst du mit ihm spielen wie mit einem Vögelein, oder es anbinden für deine Mädchen?
Tavaca patetlah ahni hoi reirei na pai han na maw. Nama e yu lah la hanelah, na pâkhi thai han na maw.
6 Verkaufen es die Genossen untereinander, oder teilen es die Händler unter sich?
Na huikonaw ni ama hoi buvennae hah a sak vaiteh, hno kayawtnaw koe, ama teh a rei awh han namaw.
7 Kannst du seine Haut mit Pfeilen spicken und mit Fischerhaken seinen Kopf?
Tahroe donghmo hah a vuen dawk a kawi sak vaiteh, tanga kamannaw hah tahroe hoi a lû dawk a kawi sak thai nahoehmaw.
8 Lege deine Hand daran. Du wirst des Kampfes nicht vergessen, wirst es nicht zum zweitenmal tun!
A lathueng vah a kut toung nateh, tarantuknae hah pahnim hoeh, khoeroe bout sak hanh lawi.
9 Siehe, die Hoffnung auf dasselbe wird getäuscht; fällt man nicht schon bei seinem Anblick dahin?
Ama tâ hane ngaihawinae hah a hrawnghrang doeh, a mithmu vah a tâ thai hoeh e ao han namaw.
10 Niemand ist so kühn, daß er es reizen möchte; wer kann aber vor Mir bestehen?
Ama lungtho sak hanelah apihai a lungtang mahoeh. Hottelah pawiteh, apimaw ka hmalah ka kangdout thai han.
11 Wer ist mir zuvorgekommen, daß ich es ihm vergelte? Unter dem ganzen Himmel ist alles mein!
Kai ni ka patho hanelah apinimaw hmaloe na poe, kalvan rahim e hnocawngca pueng hah kaie seng doeh.
12 Ich will von seinen Gliedern nicht schweigen, sondern reden von seiner großen und schönen Gestalt.
A kut khok thoseh, athaonae pueng thoseh, a takthai a thaonae, a meihawinae hah ka hrawk pouh mahoeh.
13 Wer entblößt es von seinem Schuppenpanzer und greift ihm in sein doppeltes Gebiß?
Alawilae a pho hah apinimaw a rading pouh thai han, a tamboung hru bawk hni touh kâpâbawk e hah apinimaw rek a hnai thai han.
14 Wer öffnet die Türen seines Rachens? Seine Zähne verbreiten Schrecken.
Apinimaw a minhmai takhang hah a paawng thai han, takikathopounge a hânaw hah.
15 Prächtig sind seine starken Schilder, fest zusammengeschlossen und versiegelt;
A keng dawk e a pho, a lakepnaw hah a kâoupnae naw lah a o, mitnoutnae patetlah kacakcalah khan e lah ao.
16 einer fügt sich an den andern, daß kein Luftzug dazwischen kommt;
Buet touh hoi buet touh khikkâcat teh, a rahak dawk kahlî hai kâen thai hoeh.
17 sie hängen fest zusammen, sind geschlossen und trennen sich nicht.
Hotnaw teh buet touh hoi buet touh koung kâkuet teh, kapek thai lah awm hoeh.
18 Sein Niesen strahlt wie Licht, und seine Augen sind wie die Wimpern der Morgenröte.
A hâ tangawn ni angnae a tâco sak teh, a mit hah kho nueng kadai e patetlah ao.
19 Aus seinem Rachen schießen Fackeln, Feuerfunken entsprühen ihm.
A kâko hoi hmaito angnae a tâco teh, hmaitali a tangpei.
20 Dampf geht auf von seinen Nüstern, und der Sumpf wird wie ein siedender Topf.
A hnawng dawk hoi hmaikhunaw a tâco teh, moi thawngnae hlaam dawk ka tangdawk e hoi, ka kang e buruk patetlah ao.
21 Sein Atem facht Kohlen an, eine Flamme schießt aus seinem Munde.
A kâha ni hmaisaeinaw a kak teh, a pahni dawk hoi hmaito a tâco.
22 Stärke wohnt auf seinem Nacken und Schrecken zieht vor ihm her.
A lahuen dawk thaonae ao teh, a hmalah lungmathoenae hah a len.
23 Die Wampen seines Fleisches sitzen fest wie angegossen und bewegen sich nicht.
A takthai hoi tharuinaw teh khakkâkuet teh, kâtahruet thai hoeh e kacakpounge lah ao.
24 Sein Herz ist hart wie Stein und so fest wie der untere Mühlstein.
A lungthin teh talung patetlah a te, Cakang phawmnae a rahim lae talung patetlah a te.
25 Die Helden erbeben, wenn es auffährt; vor Zittern geht ihr Bogen fehl.
A thaw torei teh, athakaawme taminaw ni a taki awh, a thao e a taki awh dawkvah, ka pathu e patetlah ao awh.
26 Greift man es mit dem Schwerte an, so haftet dieses nicht, kein Speer, kein Wurfspieß und kein Pfeil.
Ahni koe tahloi ka phat nakunghai tâ thai mahoeh, pala, tahroe ni hai tâ thai mahoeh.
27 Es achtet Eisen für einen Strohhalm, und Erz für faules Holz.
Sum hah cakong patetlah a pouk, rahum hah thingke patetlah a pouk.
28 Kein Pfeil vermag es in die Flucht zu schlagen, und Schleudersteine fallen wie Spreu von ihm ab.
Licung ni yawng sak thai mahoeh, Talung hoi dêi e hah ahni hanelah teh cakongkung patetlah ao.
29 Es achtet die Keule für einen Halm und verlacht das Sausen der Spieße.
Bongpai hah cakong patetlah a pouk teh, pala dawk hoi duenae hah koe a panuikhai.
30 Unter ihm sind spitze Scherben, es zieht wie ein Dreschschlitten über den Schlamm dahin.
A vonpui vuen hah kahran poung e hlaam kâbawng e patetlah doeh a o, tangdong um vah cangkatin e seh patetlah a tabo.
31 Es macht die Tiefe sieden wie einen Kessel, macht das Meer zu einem Salbentopf.
Ka dungpoung e tui hah hlaam patetlah a tangdo sak teh, talî kadung poung e hah satuium patetlah a sak.
32 Hinter ihm her leuchtet der Pfad, es macht die Flut den Silberhaaren gleich.
A cei tangcoungnae dawk angnae hah a hruek teh, tami ni a dungpoung ati e tui hah sampo patetlah a pouk.
33 Auf Erden ist nicht seinesgleichen; es ist gemacht, um ohne Furcht zu sein.
Takinae tawn laipalah, sak e lah ao teh, talai van dawk ahni patetlae awm hoeh.
34 Es schaut alle Hohen [furchtlos] an, es ist ein König über alle Stolzen.
Ka rasang poung e hno pueng hah a khet nah, ahni teh kâoup e catoun pueng dawk siangpahrang doeh telah a ti.

< Job 41 >