Job 4
1 Da hob Eliphas, der Temaniter, an und sprach:
Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
2 Vielleicht verdrießt es dich, wenn man versucht, ein Wort mit dir zu reden; wer hält aber die Rede zurück?
Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
3 Siehe, du hast viele zurechtgewiesen und müde Hände gestärkt.
Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
4 Deine Reden haben Strauchelnde aufgerichtet, und wankende Knie hast du gekräftigt.
Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
5 Da es nun an dich kommt, erliegst du, und weil es dich trifft, bist du so bestürzt.
Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
6 Ist nicht deine Gottesfurcht dein Trost und die Vollkommenheit deines Weges deine Hoffnung?
Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
7 Bedenke aber: ist je ein Unschuldiger umgekommen, oder wurden je Rechtschaffene vertilgt?
Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
8 Soviel ich gesehen habe: die Unrecht pflügen und Unheil säen, ernten es auch.
Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
9 Durch Gottes Odem kommen sie um; durch den Hauch seines Zornes werden sie verzehrt.
Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
10 Das Brüllen des Löwen und die Stimme des Leuen verstummt, und die Zähne der jungen Löwen werden ausgebrochen.
Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
11 Der Löwe verdirbt aus Mangel an Raub, und die Jungen der Löwin zerstreuen sich.
Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
12 Zu mir aber stahl sich ein Wort, mein Ohr vernahm ein leises Flüstern;
Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
13 beim Nachdenken über Nachtgesichte, als tiefer Schlaf auf die Menschen gefallen war,
Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
14 da kam Furcht über mich und ein Zittern und durchschauerte alle meine Gebeine;
Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
15 denn ein Geist ging an mir vorüber, die Haare meines Leibes standen mir darob zu Berge.
Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
16 Er stand da, und ich erkannte sein Aussehen nicht, eine Gestalt war vor meinen Augen, ich hörte eine flüsternde Stimme:
Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
17 Ist der Sterbliche gerecht vor Gott oder ein Mann vor seinem Schöpfer rein?
Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
18 Siehe, seinen Dienern traut er nicht, bei seinen Engeln nimmt er Irrtum wahr;
Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
19 wieviel mehr bei denen, die in Lehmhütten wohnen, deren Fundament im Staube liegt und die gleich Motten zerstört werden!
Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
20 Zwischen Morgen und Abend gehen sie zugrunde; ehe man sich's versieht, sind sie für immer dahin.
Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
21 Wird nicht ihr Zeltstrick abgerissen? Sie sterben; und zwar nicht an Weisheit!
Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
