< Job 4 >

1 Da hob Eliphas, der Temaniter, an und sprach:
Katahi a Eripata Temani ka oho, ka mea,
2 Vielleicht verdrießt es dich, wenn man versucht, ein Wort mit dir zu reden; wer hält aber die Rede zurück?
Ki te anga matou ki te korero ki a koe, e pouri ranei koe? otira e taea e wai te pehi te kupu?
3 Siehe, du hast viele zurechtgewiesen und müde Hände gestärkt.
Nana, he tokomaha i whakaakona e koe: nau hoki i whakakaha nga ringa kahakore.
4 Deine Reden haben Strauchelnde aufgerichtet, und wankende Knie hast du gekräftigt.
Ara ana i au kupu te tangata e hinga ana; nau hoki i kaha ai nga turi kua piko.
5 Da es nun an dich kommt, erliegst du, und weil es dich trifft, bist du so bestürzt.
Inaianei kua tae mai ki a koe, a e hemo ana koe: e pa ana ki a koe, ohorere ana koe.
6 Ist nicht deine Gottesfurcht dein Trost und die Vollkommenheit deines Weges deine Hoffnung?
He taka ianei kei tou wehi ki te Atua he okiokinga whakaaro mou? Kei te tapatahi o ou huarahi he tumanakohanga mou?
7 Bedenke aber: ist je ein Unschuldiger umgekommen, oder wurden je Rechtschaffene vertilgt?
Maharatia ra, ko wai o nga tangata harakore i huna? I ngaro ranei ki hea te hunga tika?
8 Soviel ich gesehen habe: die Unrecht pflügen und Unheil säen, ernten es auch.
Ko taku hoki tenei i kite ai, ko te hunga e parau ana i te he, e rua ana i te raruraru, ko ia ra ano ta ratou e kokoti ai.
9 Durch Gottes Odem kommen sie um; durch den Hauch seines Zornes werden sie verzehrt.
Huna ana ratou e te ha o te Atua, moti iho ratou i te hau o tona riri.
10 Das Brüllen des Löwen und die Stimme des Leuen verstummt, und die Zähne der jungen Löwen werden ausgebrochen.
Ko te hamama o te raiona, ko te reo o te raiona tutu, ko nga niho o nga kuao raiona, whati ana.
11 Der Löwe verdirbt aus Mangel an Raub, und die Jungen der Löwin zerstreuen sich.
Ngaro ana te raiona katua i te kore kai, a marara noa atu nga kuao a te raiona.
12 Zu mir aber stahl sich ein Wort, mein Ohr vernahm ein leises Flüstern;
Na i kawea pukutia mai he korero ki ahau, a kapohia ana e toku taringa he komuhumuhu.
13 beim Nachdenken über Nachtgesichte, als tiefer Schlaf auf die Menschen gefallen war,
I nga whakaaroaronga, no nga kite o te po, i te mea ka au iho te moe a te tangata,
14 da kam Furcht über mich und ein Zittern und durchschauerte alle meine Gebeine;
Ka pa te wehi ki ahau, me te ihiihi, a wiri ana oku wheua katoa.
15 denn ein Geist ging an mir vorüber, die Haare meines Leibes standen mir darob zu Berge.
Na ka tika atu he wairua i toku aroaro, tutu ana nga huruhuru o toku kikokiko.
16 Er stand da, und ich erkannte sein Aussehen nicht, eine Gestalt war vor meinen Augen, ich hörte eine flüsternde Stimme:
Tu ana ia, otiia kihai ahau i mohio ki tona mata; he ahua te mea i toku aroaro: tu puku ana; na ka rongo ahau i te reo e ki ana,
17 Ist der Sterbliche gerecht vor Gott oder ein Mann vor seinem Schöpfer rein?
He nui atu ranei te tika o te tangata i to te Atua? He nui atu ranei i to tona Kaihanga to ma o te tangata?
18 Siehe, seinen Dienern traut er nicht, bei seinen Engeln nimmt er Irrtum wahr;
Nana, kahore rawa ia e whakawhirinaki ki ana pononga; a ki tana, he he kei ana anahera.
19 wieviel mehr bei denen, die in Lehmhütten wohnen, deren Fundament im Staube liegt und die gleich Motten zerstört werden!
Tera atu to te hunga e noho ana i roto i nga whare uku, he puehu to ratou turanga; mongamonga kau ratou i te aroaro o te purehurehu.
20 Zwischen Morgen und Abend gehen sie zugrunde; ehe man sich's versieht, sind sie für immer dahin.
I waenganui o te ata, o te ahiahi, ka whakangaromia ratou; huna ana ratou ake tonu atu, te ai tetahi hei whakaaro atu.
21 Wird nicht ihr Zeltstrick abgerissen? Sie sterben; und zwar nicht an Weisheit!
Kahore ranei to ratou taura here teneti i motuhia i roto i a ratou? Mate ana ratou, kahore hoki he matauranga.

< Job 4 >