Job 32
1 Da hörten jene drei Männer auf, Hiob zu antworten, weil er in seinen Augen gerecht war.
De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
2 Es entbrannte aber der Zorn Elihus, des Sohnes Barachels, des Busiters, vom Geschlechte Ram; über Hiob entbrannte sein Zorn, weil er sich selbst für gerechter hielt als Gott;
Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
3 über seine drei Freunde aber entbrannte sein Zorn, weil sie keine Antwort fanden und Hiob doch verurteilten.
och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
4 Elihu aber hatte mit seiner Rede an Hiob gewartet; denn jene waren älter als er.
Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
5 Als aber Elihu sah, daß im Munde jener drei Männer keine Antwort mehr war, entbrannte sein Zorn.
Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
6 Und Elihu, der Sohn Barachels, der Busiter, hob an und sprach: Jung bin ich an Jahren, ihr aber seid grau; darum habe ich mich gefürchtet, euch meinen Befund zu verkünden.
Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
7 Ich dachte: Die Betagten sollen reden und die Bejahrten ihre Weisheit kundtun.
Jag tänkte: "Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom."
8 Aber der Geist ist es im Menschen und der Odem des Allmächtigen, der sie verständig macht.
Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
9 Nicht alle Lehrer sind weise, und nicht alle Greise verstehen sich aufs Recht.
Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
10 Darum sage ich: Höret auf mich, so will ich mein Urteil verkünden, ja, auch ich.
Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
11 Siehe, ich habe eure Reden abgewartet, habe zugehört bis zu eurem Entscheid, bis ihr die rechten Worte gefunden hättet;
Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
12 und ich habe auf euch gewartet, bis ihr fertig waret; aber siehe, da ist keiner unter euch, der Hiob widerlegt, der seine Rede beantwortet hätte.
Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
13 Saget nur ja nicht: «Wir haben die Weisheit gefunden: Gott wird ihn schlagen, nicht ein Mensch.»
Nu mån I icke säga: "Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne."
14 Er hat seine Worte nicht an mich gerichtet, so will ich ihm auch nicht antworten wie ihr.
Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
15 Sie sind geschlagen, sie geben keine Antwort mehr, die Worte sind ihnen ausgegangen!
Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
16 Ich habe gewartet; weil sie aber nichts sagen, weil sie dastehen und nicht mehr antworten,
Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
17 so will auch ich nun meinen Teil erwidern und mein Urteil abgeben, ja, auch ich;
Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
18 denn ich bin voll von Worten, und der Geist, der in mir ist, drängt mich dazu.
Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
19 Siehe, mein Leib ist wie ein Weinschlauch, der keine Öffnung hat; wie Schläuche voll Most will er bersten.
Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
20 Darum will ich reden, so wird es mir leichter, ich will meine Lippen auftun und antworten.
Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
21 Ich will aber keine Person ansehen und keinem Menschen schmeicheln;
Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
22 denn ich kann nicht schmeicheln, leicht möchte mein Schöpfer mich sonst wegraffen!
Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
