Job 30
1 Jetzt aber lachen über mich, die an Jahren jünger sind als ich, deren Väter ich verschmäht hätte, sie neben die Hunde meiner Herde zu setzen.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Wozu konnte die Arbeit ihrer Hände mir dienen, da es ihnen an ungebrochener Kraft gebrach?
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 Durch Mangel und Hunger abgezehrt, benagten sie das dürre Land, welches längst wüste und verödet war.
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 Sie pflückten die Melde ab beim Gesträuch, und die Ginsterwurzel war ihr Brot.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 Aus der Gemeinde wurden sie gejagt, man schrie über sie wie über Diebe.
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 In grausigen Schluchten müssen sie wohnen, in Erdlöchern und Felsenhöhlen.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 Im Gebüsche kreischen sie und liegen unter Nesseln hingestreckt.
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 Kinder von Narren, Kinder Ehrloser, sind sie aus ihrem Lande verstoßen.
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 Und deren Spottlied bin ich nun geworden und diene ihnen zum Geschwätz.
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 Sie verabscheuen und fliehen mich, und vor meinem Angesicht sparen sie den Speichel nicht.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 Denn meine Sehne hat Er aufgelöst und mich gebeugt, darum lassen sie den Zügel schießen vor mir.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 Zu meiner Rechten erhebt sich die Brut. Sie lassen meinen Füßen keine Ruhe und bahnen ihre Unheilswege gegen mich.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 Meinen Pfad haben sie zerstört, zu meinem Falle helfen sie, die keinen Helfer haben.
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 Wie durch eine weite Bresche fallen sie über mich her, unter Kriegsgeschrei wälzen sie sich daher.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Es ist Schrecken über mich gekommen; meine Ehre ist wie der Wind verflogen; und wie eine Wolke ist mein Heil vorübergegangen.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 Und nun ergießt sich meine Seele in mir, denn die Tage meines Elends haben mich ergriffen.
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 Die Nacht durchbohrt mein Gebein, und meine nagenden Schmerzen schlafen nicht;
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 durch ihre große Heftigkeit verändert sich mein Kleid, wie ein Hemd umschließt es mich.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 Er hat mich in den Kot geworfen, und ich bin wie Staub und Asche geworden.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 Ich schreie zu dir, und du antwortest mir nicht, ich stehe da, und du beobachtest mich.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 Du hast dich mir in einen unbarmherzigen Feind verwandelt, mit deiner gewaltigen Hand widerstehst du mir.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 Du setzest mich dem Wind aus und lässest mich dahinfahren, daß mir jeder Halt entschwindet.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 Denn ich weiß, daß du mich zum Tode führen wirst, ins Haus, wo alle Lebendigen zusammenkommen.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Wahrlich, kein Bittender hat seine Hand ausgestreckt, wenn er in seinem Unglück schrie,
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 daß ich nicht mit ihm geweint hätte in böser Zeit und meine Seele sich nicht um den Armen bekümmert hätte!
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 Aber ich habe auf Gutes gehofft, und es kam Übel, ich habe auf das Licht gewartet, und es ist Finsternis gekommen.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 Meine Eingeweide wallen und wollen nicht stille werden; die Tage meines Jammers sind mir begegnet.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 Traurig gehe ich einher, ohne Sonne; ich bin in der Gemeinde aufgestanden und habe um Hilfe geschrieen.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 Ich bin ein Bruder geworden der Schakale und ein Gefährte der jungen Strauße.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 Meine Haut ist schwarz geworden an mir, und meine Gebeine sind vor Hitze verdorrt.
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 Meine Harfe ist zu einem Trauerlied geworden und mein Flötenspiel zu lautem Weinen.
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
