< Job 27 >

1 Und Hiob setzte seine Rede fort und sprach:
Och Job höll talet fram; hof upp sitt ordspråk, och sade:
2 So wahr Gott lebt, der mir mein Recht entzogen, und der Allmächtige, der meine Seele betrübt hat:
Så sant som Gud lefver, den mig min rätt förvägrar, och den Allsmägtige, som mina själ bedröfvar;
3 Solange noch mein Odem in mir ist und der Hauch Gottes in meiner Nase,
Så länge min ande i mig är, och andedrägten af Gudi i mino näso är;
4 sollen meine Lippen nichts Verkehrtes reden und meine Zunge keine Lüge aussprechen.
Mine läppar skola intet orätt tala, och min tunga skall intet bedrägeri för händer hafva.
5 Ferne sei es von mir, daß ich euch Recht gebe, ich werde mir meine Unschuld nicht nehmen lassen bis an mein Ende!
Bort det ifrå mig, att jag skulle gifva eder rätt; intilldess min ände kommer, skall jag icke vika ifrå mine fromhet.
6 Ich habe an meiner Gerechtigkeit festgehalten und werde sie nicht loslassen, mein Gewissen straft mich über keinen meiner Tage;
Ifrå mine rättfärdighet, som jag håller vill jag icke gå; mitt samvet gnager mig intet för alla mina lifsdagar.
7 mein Feind aber müsse verurteilt werden und meine Widersacher Unrecht haben.
Men min fiende varder funnen ogudaktig, och min motståndare orättvis.
8 Denn was für eine Hoffnung hat der Frevler, wenn Gott [ihn] abschneidet, wenn er ihm seine Seele entzieht?
Ty hvad är ens skrymtares hopp, att han så girig är; och Gud rycker dock hans själ bort?
9 Wird Gott sein Geschrei erhören, wenn Not über ihn kommt?
Menar du, att Gud skall höra hans röst, när ångest kommer honom uppå?
10 Hätte er seine Lust an dem Allmächtigen, so würde er Gott allezeit anrufen.
Huru kan han hafva lust till den Allsmägtiga, och något åkalla honom?
11 Ich will euch über Gottes Hand belehren und, was es mit dem Allmächtigen für eine Bewandtnis hat, euch nicht verhehlen.
Jag vill lära eder om Guds hand, och hvad för dem Allsmäktiga gäller, vill jag icke dölja.
12 Siehe, ihr alle habt es ja gesehen (warum redet ihr so unnütze Worte)?
Si, I hållen eder alle, att I ären vise; hvi gifven I då sådana onyttig ting före?
13 Das ist das Teil, das der gottlose Mensch von Gott, und dies das Erbe, das die Tyrannen vom Allmächtigen erhalten:
Detta är en ogudaktig menniskos lön när Gudi, och de tyranners arf, som de af dem Allsmägtiga få skola.
14 Wenn seine Kinder sich mehren, so ist's für das Schwert, und seine Nachkommenschaft hat nicht Brot genug.
Om han får mång barn, så skola de höra svärdet till; och hans afföda skall icke af bröd mätt varda.
15 Seine Entronnenen sinken durch die Pest ins Grab, und ihre Witwen beweinen sie nicht.
Hans återlefde skola i dödenom begrafne varda, och hans enkor skola intet gråta.
16 Wenn er schon Geld zusammenscharrt wie Staub und Kleider zusammenhäuft wie Kot,
Om han samkar penningar tillhopa såsom stoft, och tillreder sig kläder såsom ler,
17 so bringt er sie zwar zusammen, aber der Gerechte wird sie anziehen, und in das Geld werden sich die Unschuldigen teilen.
Så skall han väl tillredat; men den rättfärdige skall kläda sig deruti, och den oskyldige skall utskifta penningarna.
18 Er baut sein Haus wie die Motte und wie ein Hüttlein, das der Hüter macht.
Han bygger sitt hus såsom en spindel, såsom en väktare gör sig ett skjul.
19 Reich legt er sich hin und tut es nicht wieder; in einem Augenblick ist er dahin:
När den rike nedläggs, skall han intet få med sig; han skall upplåta sin ögon, och finna intet.
20 Schrecken ergreift ihn wie eine Wasserflut, der Sturmwind führt ihn über Nacht davon.
Honom skall öfverfalla förskräckelse såsom vatten; om nattena skall stormväder taga honom bort;
21 Ein Ostwind ergreift ihn, und er fährt dahin, er rafft ihn von seiner Stätte hinweg.
Östanväder skall föra honom bort, att han skall förgås; och oväder skall drifva honom af hans rum.
22 Schonungslos schleudert Er Geschosse nach ihm, eiligst muß er fliehen vor seiner Hand.
Detta skall han låta komma öfver honom, och skall intet skona honom; allt skall det gå honom ifrå hända.
23 Man klatscht mit den Händen über ihn und zischt ihn aus an seinem Ort.
Man skall klappa händer tillhopa öfver honom, och hvissla öfver honom, der han varit hafver.

< Job 27 >