Job 17
1 Mein Geist ist verstört, meine Tage laufen ab, Gräber warten meiner.
Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
2 Treibt man nicht Gespött mit mir und muß nicht mein Auge auf ihren bittren Mienen weilen?
Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
3 Setze doch einen ein, verbürge dich selbst für mich! Wer sollte sonst mir in die Hand geloben?
Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
4 Du hast ihre Herzen der Einsicht verschlossen, darum wirst du sie nicht obsiegen lassen.
Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
5 Wer Freunde der Plünderung preisgibt, dessen Kinder werden sich schämen müssen.
Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
6 Man stellt mich den Leuten zum Sprichwort hin, und ich muß sein wie einer, dem man ins Angesicht speit.
Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
7 Mein Augenlicht erlischt vor Gram, und alle meine Glieder sind wie ein Schatten.
Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
8 Die Gerechten entsetzen sich darüber, und der Unschuldige ist über den Ruchlosen aufgebracht.
De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
9 Aber der Gerechte hält fest an seinem Wege, und wer reine Hände hat, dessen Kraft nimmt zu.
Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
10 Ihr dagegen, kehrt nur alle wieder um und gehet [heim], ich finde doch keinen Weisen unter euch.
Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
11 Meine Tage sind dahin; meine Pläne, die mein Herz besessen hat, sind abgeschnitten.
Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
12 Die Nacht machen sie zum Tag; das Licht sei nahe, nicht die Finsternis!
Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
13 da ich doch erwarte, daß der Scheol meine Wohnung wird und ich mein Lager in der Finsternis aufschlagen muß; (Sheol h7585)
Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; (Sheol h7585)
14 da ich zur Grube sagen muß: Du bist mein Vater! und zu den Würmern: Ihr seid meine Mutter und meine Schwestern!
till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
15 Wo ist da noch Hoffnung für mich, und wer wird meine Hoffnung [verwirklicht] sehen?
Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
