Job 12

1 Und Hiob antwortete und sprach:

Då svarade Job, och sade:

2 Wahrlich, ihr seit Leute, und mit euch wird die Weisheit aussterben!

Ja, I ären rätte männerna; med eder blifver visheten död.

3 Auch ich habe Verstand wie ihr und bin nicht weniger als ihr, und wer wüßte solches nicht!

Jag hafver så väl ett hjerta som I, och är icke ringare än I; och ho är den som sådana icke vet?

4 Zum Gespött bin ich meinem Freunde, der ich zu Gott rief und von ihm erhört wurde; der unschuldige Gerechte wird zum Gespött.

Den som af sin nästa begabbad varder, han må åkalla Gud, han varder honom hörandes: Den rättfärdige och fromme måste varda begabbad;

5 Dem Unglück Verachtung! das ist die Ansicht des Sicheren; sie ist bereit für die, deren Fuß ins Wanken kommt.

Och är dem rikom såsom en lampa, föraktad i deras hjerta, dock tillredd, att de skola deruppå stöta fötterna.

6 Den Räubern werden die Zelte in Ruhe gelassen; sie reizen Gott, und es geht ihnen wohl; sie führen ihren Gott in ihrer Faust.

Röfvarenas hyddor hafva nog, och de rasa dristeliga emot Gud; ändå att Gud hafver gifvit dem det i deras händer.

7 Aber frage doch das Vieh, es wird dich belehren, und die Vögel des Himmels tun dir's kund.

Fråga dock djuren, de skola lärat dig, och foglarna under himmelen, de skola sägat dig;

8 Das Kraut des Feldes lehrt dich, und die Fische im Meer erzählen es.

Eller tala med jordene, och hon skall lärat dig, och fiskarna i hafvet skola förkunnat dig.

9 Wer unter allen diesen wüßte nicht, daß die Hand des HERRN solches gemacht hat,

Ho är den som allt sådant icke vet, att Herrans hand hafver det gjort;

10 daß in seiner Hand die Seele alles Lebendigen und der Geist jedes menschlichen Fleisches ist?

Att i hans hand är alles dess själ, som lefvandes är, och alla menniskors kötts ande?

11 Prüft nicht das Ohr die Rede, wie der Gaumen die Speise schmeckt?

Profvar icke örat talet, och munnen smakar maten?

12 Wohnt bei den Greisen die Weisheit und bei den Betagten der Verstand?

Ja, när fäderna är vishet, och förstånd när de gamla.

13 Bei Ihm ist Weisheit und Stärke, Sein ist Rat und Verstand!

När honom är vishet och magt, råd och förstånd.

14 Siehe, was er niederreißt, wird nicht aufgebaut; wen er einsperrt, der wird nicht frei.

Si, när han bryter neder, så hjelper intet bygga; när han någon innelycker, så kan ingen utsläppa.

15 Stellt er die Gewässer ab, so vertrocknen sie; läßt er sie los, so verwüsten sie das Land.

Si, när han förhåller vattnet, så torkas allt, och när han släpper det löst, så omstörter det landet.

16 Bei ihm ist Macht und Verstand; sein ist, der irrt und der irreführt.

Han är stark, och går det igenom; hans är den som villo far; så ock den som förförer.

17 Er führt die Räte beraubt hinweg und macht die Richter zu Narren.

Han förer de kloka såsom ett rof, och gör domarena galna.

18 Die Herrschaft der Könige löst er auf und schlingt eine Fessel um ihre Lenden.

Han förlossar utu Konungars tvång, och binder med ett bälte deras länder.

19 Er führt die Priester beraubt hinweg und stürzt die Festgegründeten um.

Presterna förer han såsom ett rof, och de fasta låter han fela.

20 Er nimmt den Wohlbewährten die Sprache weg und raubt den Alten den Verstand.

Han bortvänder de sannfärdigas läppar, och de gamlas seder tager han bort.

21 Er schüttet Verachtung über die Edeln und löst den Gürtel der Starken auf.

Han utgjuter föraktelse på Förstarna, och gör de mägtigas förbund löst.

22 Er enthüllt, was im Finstern verborgen liegt, und zieht den Todesschatten ans Licht.

Han öppnar de mörka grund, och förer mörkret ut i ljuset.

23 Er vermehrt Völker, und er vernichtet sie; er breitet sie aus, und er führt sie weg.

Han gör somliga till stort folk, och gör dem åter till intet; han utsprider ett folk, och fördrifver det åter.

24 Den Häuptern des Volkes im Lande nimmt er den Verstand und läßt sie irren in pfadloser Wüste;

Han förvänder hjertat i öfverstarna för folket i landena, och låter dem fara ville i vildmarkene, der ingen väg är;

25 sie tappen in Finsternis ohne Licht, er macht sie schwanken wie Trunkene.

Att de famla i mörkret utan ljus, och förvillar dem såsom de druckna.