Psalm 137

1 An Babels Strömen, da saßen wir und weinten, wenn Zions wir gedachten;

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 an die Weiden, die dort stehen, hängten wir unsre Harfen;

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 denn Lieder verlangten von uns dort unsre Zwingherrn, und unsre Peiniger hießen uns fröhlich sein: »Singt uns eins von euren Zionsliedern!«

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

4 Wie sollten wir singen die Lieder des HERRN auf fremdem Boden?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 Vergesse ich dich, Jerusalem, so verdorre mir die rechte Hand!

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Die Zunge bleibe mir am Gaumen kleben, wenn ich deiner nicht eingedenk bleibe, wenn ich Jerusalem nicht stelle über alles, was mir Freude macht!

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Gedenke, HERR, den Söhnen Edoms den Unglückstag Jerusalems, wie sie riefen: »Reißt nieder, reißt nieder bis auf den Grund in ihm!«

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

8 Bewohnerschaft Babels, Verwüsterin! Heil dem, der dir vergilt dasselbe, was du an uns verübt!

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Heil dem, der deine Kindlein packt und am Felsen sie zerschmettert!

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.