Psalm 107

1 »Danket dem HERRN, denn er ist freundlich, ja, ewiglich währt seine Gnade«:

Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

2 so sollen die vom HERRN Erlösten sprechen, die er befreit hat aus Drangsal

Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,

3 und die er gesammelt aus den Ländern vom Aufgang her und vom Niedergang, vom Norden her und vom Meer.

de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.

4 Sie irrten umher in der Wüste, der Öde, und fanden den Weg nicht zu einer Wohnstatt;

De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;

5 gequält vom Hunger und vom Durst, wollte ihre Seele in ihnen verschmachten.

de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.

6 Da schrien sie zum HERRN in ihrer Not, und er rettete sie aus ihren Ängsten

Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.

7 und leitete sie auf richtigem Wege, daß sie kamen zu einer bewohnten Ortschaft: –

Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.

8 die mögen danken dem HERRN für seine Güte und für seine Wundertaten an den Menschenkindern,

De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

9 daß er die lechzende Seele gesättigt und die hungernde Seele gefüllt hat mit Labung.

att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.

10 Die da saßen in Finsternis und Todesnacht, gefangen in Elend und Eisenbanden –

De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,

11 denn sie hatten Gottes Geboten getrotzt und den Ratschluß des Höchsten verachtet,

därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.

12 so daß er ihren Sinn durch Leiden beugte, daß sie niedersanken und keinen Helfer hatten –;

Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.

13 da schrien sie zum HERRN in ihrer Not, und er rettete sie aus ihren Ängsten;

Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;

14 er führte sie heraus aus Finsternis und Todesnacht und zersprengte ihre Fesseln: –

han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.

15 die mögen danken dem HERRN für seine Güte und für seine Wundertaten an den Menschenkindern,

De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

16 daß er eherne Türen zerbrochen und eiserne Riegel zerschlagen.

att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.

17 Die da krank waren infolge ihres Sündenlebens und wegen ihrer Verfehlungen leiden mußten –

De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;

18 vor jeglicher Speise hatten sie Widerwillen, so daß sie den Pforten des Todes nahe waren –;

deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.

19 da schrien sie zum HERRN in ihrer Not, und er rettete sie aus ihren Ängsten;

Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.

20 er sandte sein Wort, sie gesund zu machen, und ließ sie aus ihren Gruben entrinnen: –

Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.

21 die mögen danken dem HERRN für seine Güte und für seine Wundertaten an den Menschenkindern;

De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

22 sie mögen Opfer des Dankes bringen und seine Taten mit Jubel verkünden!

de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.

23 Die aufs Meer gefahren waren in Schiffen, auf weiten Fluten Handelsgeschäfte trieben,

De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;

24 die haben das Walten des HERRN geschaut und seine Wundertaten auf hoher See.

där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.

25 Denn er gebot und ließ einen Sturm entstehn, der hoch die Wogen des Meeres türmte:

Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.

26 sie stiegen empor zum Himmel und fuhren hinab in die Tiefen, so daß ihr Herz vor Angst verzagte;

De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.

27 sie wurden schwindlig und schwankten wie Trunkne, und mit all ihrer Weisheit war’s zu Ende: –

De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.

28 da schrien sie zum HERRN in ihrer Not, und er befreite sie aus ihren Ängsten;

Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.

29 er stillte das Ungewitter zum Säuseln, und das Toben der Wogen verstummte;

Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.

30 da wurden sie froh, daß es still geworden, und er führte sie zum ersehnten Hafen: –

Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.

31 die mögen danken dem HERRN für seine Güte und für seine Wundertaten an den Menschenkindern;

De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

32 sie mögen ihn erheben in der Volksgemeinde und im Kreise der Alten ihn preisen!

de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.

33 Er wandelte Ströme zur Wüste und Wasserquellen zu dürrem Land,

Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,

34 fruchtbares Erdreich zu salziger Steppe wegen der Bosheit seiner Bewohner.

bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.

35 Wiederum machte er wüstes Land zum Wasserteich und dürres Gebiet zu Wasserquellen

Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.

36 und ließ dort Hungrige seßhaft werden, so daß sie eine Stadt zum Wohnsitz bauten

Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.

37 und Felder besäten und Weinberge pflanzten, die reichen Ertrag an Früchten brachten;

De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.

38 und er segnete sie, daß sie stark sich mehrten, und ließ ihres Viehs nicht wenig sein.

Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.

39 Dann aber nahmen sie ab und wurden gebeugt durch den Druck des Unglücks und Kummers;

Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,

40 »über Edle goß er Verachtung aus und ließ sie irren in pfadloser Öde«.

men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,

41 Den Armen aber hob er empor aus dem Elend und machte seine Geschlechter wie Kleinviehherden.

han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.

42 »Die Gerechten sehen’s und freuen sich, alle Bosheit aber muß schließen ihren Mund«.

De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.

43 Wer ist weise? Der beachte dies und lerne die Gnadenerweise des HERRN verstehn!

Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.