< 1 Koenige 2 >
1 Als es nun mit Davids Leben zu Ende ging, gab er seinem Sohne Salomo folgende Weisungen:
Pea ko eni naʻe ʻunuʻunu mai ʻae ngaahi ʻaho ʻo Tevita ke ne pekia ai; pea naʻa ne tukutala kia Solomone ko hono ʻAlo, ʻo pehē,
2 »Ich gehe jetzt den Weg alles Irdischen; so sei denn stark und zeige dich als Mann!
“ʻOku ou ʻalu au ʻi he hala ʻo māmani kotoa pē: ko ia ke ke mālohi koe, pea ke fai ʻo ngalingali tangata:
3 Beobachte alles, was der HERR, dein Gott, von dir fordert, indem du auf seinen Wegen wandelst, seine Satzungen und Gebote, seine Rechte und Verordnungen so hältst, wie im Gesetz Moses geschrieben steht; dann wirst du Glück haben in allem, was du unternimmst, und überall, wohin du dich wendest;
Pea ke tauhi ki he fekau ʻa Sihova ko ho ʻOtua, ke ʻeveʻeva ʻi hono ngaahi hala, pea ke fai ʻa ʻene ngaahi tuʻutuʻuni, mo ʻene ngaahi fekau, mo ʻene ngaahi fakamaau, mo ʻene fakamoʻoni kotoa pē, ʻo hangē ko ia kuo tohi ʻi he fono ʻa Mōsese, koeʻuhi ke ke monūʻia ai ʻi he meʻa kotoa pē ʻoku ke fai, pea ʻi he potu fulipē te ke ʻalu ki ai:
4 dann wird auch der HERR seine Verheißung in Erfüllung gehen lassen, die er mir gegeben hat mit den Worten: ›Wenn deine Söhne auf ihren Weg achthaben, so daß sie in Treue vor mir wandeln mit ihrem ganzen Herzen und mit ihrer ganzen Seele, so soll es dir nie an einem Manne auf dem Thron Israels fehlen.‹
Koeʻuhi ke fakatuʻumaʻu ʻe Sihova ʻa ʻene folofola ʻaia naʻa ne lea ʻaki koeʻuhi ko au, ʻo pehē, ‘Kapau ʻe tokanga ʻe hoʻo fānau ki honau hala, ke ʻaʻeva ʻi hoku ʻao ʻi he moʻoni ʻaki ʻa honau loto kotoa mo honau laumālie kotoa, (naʻa ne pehē ʻe ia, ) ʻe ʻikai te ke masiva tangata koe ke nofo ʻi he nofoʻa fakatuʻi ʻo ʻIsileli.’
5 Nun weißt du selbst ja auch, wie Joab, der Sohn der Zeruja, gegen mich gehandelt hat, wie er sich nämlich gegen die beiden obersten Heerführer Israels, gegen Abner, den Sohn Ners, und gegen Amasa, den Sohn Jethers, benommen hat, indem er sie ermordete und für das im Kriege vergossene Blut mitten im Frieden Rache nahm und unschuldiges Blut an den Gürtel um seine Hüften und an die Schuhe an seinen Füßen gebracht hat.
Pea ʻoku ke ʻilo foki, ʻaia naʻe fai kiate au ʻe Soape ko e tama ʻa Seluia, mo ia naʻa ne fai ki he ongo ʻeiki ʻe toko ua ʻoe kautau ʻo ʻIsileli, kia ʻApina ko e foha ʻo Nea, pea kia ʻAmasa ko e foha ʻo Seteli, ʻaia naʻa ne tāmateʻi, ʻo ne lilingi ʻae toto ʻoe tau lolotonga ʻae melino, ʻo ne unu ʻi he toto ʻoe tau ʻa hono nonoʻo naʻe noʻotaki ʻaki hono kongaloto, pea mo ʻene topuvaʻe ʻaia naʻe ʻi hono vaʻe.
6 So handle nun nach deiner Weisheit und laß sein graues Haar nicht in Frieden in das Totenreich hinabfahren! (Sheol )
Ko ia fai ʻo fakatatau mo hoʻo poto, pea ʻoua naʻa tuku ke ʻalu hifo ʻa hono ʻuluhinā, ki he faʻitoka ʻi he melino. (Sheol )
7 Dagegen sollst du den Söhnen des Gileaditers Barsillai Liebe erweisen: sie sollen zu denen gehören, die an deinem Tisch speisen; das haben sie durch ihr Entgegenkommen verdient, als ich vor deinem Bruder Absalom fliehen mußte.
Ka ke fakahā ʻae ʻofa ki he ngaahi foha ʻo Pasilai ko e tangata Kiliati, pea tuku ke nau ʻiate kinautolu ʻe kai mei hoʻo keinangaʻanga: he naʻa nau fai pehē kiate au ʻi heʻeku hola koeʻuhi ko ʻApisalomi ko ho taʻokete.
8 Ferner befindet sich in deiner Nähe der Benjaminit Simei, der Sohn Geras, aus Bahurim; der hat die frechsten Flüche gegen mich ausgestoßen an dem Tage, als ich mich nach Mahanaim begab. Aber er ist mir dann an den Jordan entgegengekommen, und ich habe ihm mit einem Schwur beim HERRN zugesagt: ›Ich will dich nicht hinrichten lassen.‹
Pea vakai, “ʻOku ʻiate koe ʻa Simi ko e foha ʻo Kela, ko e tangata Penisimani mei Pahulimi, ʻaia naʻe kape kiate au ʻi he kape lahi ʻi he ʻaho ʻaia naʻaku ʻalu ai ki Mehanemi: ka naʻa ne ʻohifo kiate au ke ma fetaulaki ki Sioatani, pea naʻaku fuakava kiate ia ʻia Sihova, ʻo pehē, ‘ʻE ʻikai te u tāmateʻi koe ʻaki ʻae heletā.’
9 Nunmehr aber laß du ihn nicht ungestraft! Du bist ja ein kluger Mann und wirst schon wissen, wie du mit ihm zu verfahren hast, um sein graues Haar blutbefleckt in das Totenreich hinabfahren zu lassen.« (Sheol )
Ka ko eni, ʻoua naʻa ke lau ia ko e taʻehalaia: he ko e tangata poto koe, pea ʻoku ke ʻilo ʻae meʻa ʻoku totonu ke ke fai kiate ia; ka ke ʻohifo ʻe koe ʻa hono ʻuluhinā ki he faʻitoka mo e toto.” (Sheol )
10 Hierauf legte sich David zu seinen Vätern und wurde (zu Jerusalem) in der Davidsstadt begraben.
Pea pehē, naʻe mohe ʻa Tevita mo ʻene ngaahi tamai, pea naʻe fai ʻene putu ki he Kolo ʻo Tevita.
11 Die Zeit aber, die David über Israel regiert hat, betrug vierzig Jahre: sieben Jahre hat er in Hebron und dreiunddreißig Jahre in Jerusalem regiert.
Pea ko e kuonga naʻe pule ai ʻa Tevita ki ʻIsileli ko e taʻu ʻe fāngofulu: ko e taʻu ʻe fitu naʻa ne pule ai ʻi Hepeloni, pea ko e taʻu ʻe tolungofulu ma tolu naʻa ne pule ʻi Selūsalema.
12 Nunmehr saß Salomo auf dem Thron seines Vaters David, und sein Königtum erstarkte zu außerordentlicher Macht.
Pea naʻe toki nofo ʻa Solomone ki he nofoʻa fakatuʻi ʻo ʻene tamai ko Tevita pea naʻe fakatuʻumaʻu ʻaupito ʻa hono puleʻanga.
13 Adonia aber, der Sohn der Haggith, begab sich zu Bathseba, der Mutter Salomos. Als diese ihn fragte: »Bedeutet dein Kommen Gutes?«, antwortete er: »Ja, etwas Gutes.«
Pea naʻe haʻu ʻa ʻAtunaisa ko e tama ʻa Hakiti kia Patisepa, ko e faʻē ʻa Solomone. Pea naʻa ne pehē mai ʻe ia kiate ia, “ʻOku ke haʻu fakamelino pe?” Pea naʻe pehē atu ʻe ia, “Ko e melino pe.”
14 Dann fuhr er fort: »Ich habe eine Bitte an dich.« Sie erwiderte: »Rede!«
Naʻa ne pehē foki ʻe ia, “ʻOku ai ha meʻa ʻoku ou fie lea ai kiate koe.” Pea naʻa ne pehē atu, “Ke ke lea pe.”
15 Da sagte er: »Du weißt selbst, daß das Königtum (eigentlich) mir zukam und daß ganz Israel in mir den zukünftigen König sah; aber die Sache kam dann anders, und das Königtum ist meinem Bruder zugefallen, weil es vom HERRN für ihn bestimmt war.
Pea pehēange ʻe ia, “ʻOku ke ʻilo naʻe ʻoʻoku ʻae puleʻanga, pea naʻe hanga mai kiate au ʻae mata kotoa pē ʻi ʻIsileli, koeʻuhi ke u hoko ʻo pule: ka ko eni kuo liliu ʻae puleʻanga, pea kuo hoko ia ki hoku tokoua: he naʻe ʻoʻona ia meia Sihova.
16 Nun aber habe ich eine einzige Bitte an dich; schlage sie mir nicht ab!« Sie entgegnete ihm: »Rede!«
Pea ko eni ko e meʻa pe taha ʻoku ou kole meiate koe, pea ʻoua naʻa ke fakaʻikai mai.” Pea naʻa ne pehē kiate ia, “Ke ke lea pe.”
17 Da fuhr er fort: »Bitte doch den König Salomo – denn dich wird er sicherlich nicht abweisen –, er möge mir Abisag von Sunem zur Frau geben.«
Pea naʻe pehē ʻe ia, “ʻOku ou kole kiate koe, ke ke lea kia Solomone ko e tuʻi (he koeʻuhi ʻe ʻikai te ne ʻikai mai kiate koe, ) ke ne foaki mai ʻa ʻApisaki ko e fefine Sunemi ke ma mali.”
18 Bathseba erwiderte darauf: »Gut! Ich will deinethalben mit dem König reden.«
Pea naʻe pehē ʻe Patisepa, “ʻOku lelei te u lea maʻau ki he tuʻi.”
19 Als Bathseba sich nun zum König Salomo begab, um wegen Adonias mit ihm zu reden, erhob sich der König, ging ihr entgegen, verneigte sich vor ihr und setzte sich dann wieder auf seinen Stuhl; dann ließ er auch für die Königin-Mutter einen Stuhl hinstellen, und sie setzte sich zu seiner Rechten.
Ko ia naʻe ʻalu ai ʻa Patisepa ki he tuʻi ko Solomone ke lea kiate ia maʻa ʻAtunaisa. “Pea naʻe tuʻu hake ʻae tuʻi ke fetaulaki kiate ia, pea naʻa ne punou kiate ia, mo ne nofo hifo ki hono nofoʻanga fakatuʻi, pea naʻa ne fekau ke te u ha nofoʻa maʻae faʻē ʻae tuʻi; pea naʻe nofo ia ki hono nima toʻomataʻu.
20 Darauf sagte sie: »Ich habe eine kleine Bitte an dich: schlage sie mir nicht ab!« Der König erwiderte ihr: »Bitte nur, liebe Mutter! Denn ich werde dich nicht abweisen.«
Pea naʻe toki pehē ʻe ia, “ʻOku ou kole meiate koe ʻae meʻa siʻi pe taha; ʻoua naʻa ke pehē mai ʻikai.” Pea naʻe pehēange ʻe he tuʻi kiate ia, “Ke ke fai pe hoʻo kole, ʻa ʻeku faʻē: koeʻuhi ʻe ʻikai te u pehē atu ʻikai.”
21 Da sagte sie: »Möchte doch Abisag von Sunem deinem Bruder Adonia zur Frau gegeben werden!«
Pea naʻe pehē ʻe ia, “Tuku ke ʻatu ʻa ʻApisaki ko e fefine Sunemi kia ʻAtunaisa koho tokoua ke na mali.”
22 Da gab der König Salomo seiner Mutter folgende Antwort: »Warum bittest du für Adonia nur um Abisag von Sunem? Bitte für ihn doch lieber gleich um das Königtum! Er ist ja mein älterer Bruder, und auf seiner Seite stehen der Priester Abjathar und Joab, der Sohn der Zeruja!«
Pea naʻe talaange ʻe he tuʻi ko Solomone ki heʻene faʻē, ʻo pehē, “Pea ko e hā ʻoku ke kole ai ʻa ʻApisaki ko e fefine Sunemi maʻa ʻAtunaisa? Kole foki maʻana ʻae puleʻanga; he ko hoku taʻokete ia; ʻio, maʻana, pea mo ʻApaiata ko e taulaʻeiki, pea maʻa Soape ko e tama ʻa Seluia.”
23 Hierauf schwur der König Salomo beim HERRN: »Gott strafe mich jetzt und künftig, wenn diese Bitte den Adonia nicht das Leben kostet!
Pea naʻe toki fuakava ai ʻa Solomone ʻia Sihova, ʻo pehē, “Ke fai pehē kiate au ʻe he ʻOtua, ʻo lahi hake foki, ʻo kapau ʻe ʻikai mate ʻa ʻAtunaisa koeʻuhi ko ʻene lea ʻaki ʻae lea ni.
24 So wahr der HERR lebt, der mich (als König) eingesetzt und mich den Thron meines Vaters David hat besteigen lassen und der mir nach seiner Verheißung ein Haus gebaut hat: heute noch muß Adonia sterben!«
Pea ko ia, ʻOku moʻui ʻa Sihova ʻaia kuo ne fakamālohiʻi au, ʻo ne hiki hake au ki he nofoʻa fakatuʻi ʻo ʻeku tamai ko Tevita, pea kuo ne fokotuʻu ha fale moʻoku, ʻo hangē ko ʻene talaʻofa, pea ʻe mate tāmateʻi ʻa ʻAtunaisa he ʻaho ni.”
25 Hierauf beauftragte der König Salomo Benaja, den Sohn Jojadas; der stieß ihn nieder; so starb er.
Pea naʻe fekau atu ʻe he tuʻi ko Solomone ʻa Penaia ko e foha ʻo Sehoiata; pea naʻa ne hoko atu kiate ia pea naʻa ne mate ai.
26 Dem Priester Abjathar aber befahl der König: »Begib dich nach Anathoth auf dein Landgut! Denn du hast eigentlich den Tod verdient; aber ich will dich heute nicht töten lassen, weil du die Lade Gottes des HERRN vor meinem Vater David getragen und weil du an allen Leiden, die meinen Vater betroffen haben, teilgenommen hast.«
Pea naʻe pehē ʻe he tuʻi kia ʻApaiata ko e taulaʻeiki, “ʻAlu ko e ki ʻAnatoti, ki ho potu fonua ʻoʻou; he ʻoku totonu ke ke mate koe; ka ʻe ʻikai te u tāmateʻi koe ʻi he kuonga ni, koeʻuhi naʻa ke fua ʻae puha tapu ʻa Sihova ko e ʻOtua ʻi he ʻao ʻo Tevita ko ʻeku tamai, pea koeʻuhi naʻa ke mamahi koe ʻi he meʻa kotoa pē naʻe mamahi ai ʻa ʻeku tamai.”
27 So verstieß also Salomo den Abjathar, so daß er nicht mehr Priester des HERRN war; und damit ging die Drohung in Erfüllung, die der HERR einst gegen das Haus Elis in Silo ausgesprochen hatte.
Ko ia naʻe kapusi ai ʻa ʻApaiata ʻe Solomone mei heʻene [ngāue ]fakataulaʻeiki kia Sihova; koeʻuhi ke ne fakamoʻoni ʻae folofola ʻa Sihova ʻaia naʻa ne folofolaʻaki ki he fale ʻo Ilai ʻi Sailo.
28 Als nun die Kunde von diesem allem zu Joab drang – Joab hatte nämlich zu Adonia gehalten, während er sich an Absalom nicht angeschlossen hatte –, da floh Joab in das Zelt des HERRN und umfaßte die Hörner des Altars.
Pea naʻe toki ʻomi ʻa hono ongoongo kia Soape: he naʻe liliu ʻa Soape ke muimui kia ʻAtunaisa, ka naʻe ʻikai muimui ia kia ʻApisalomi. Pea naʻe hola ʻa Soape ki he fale fehikitaki ʻo Sihova, ʻo ne puke atu ki he nifo ʻoe feilaulauʻanga.
29 Als nun dem König Salomo gemeldet wurde, daß Joab in das Zelt des HERRN geflohen sei und dort neben dem Altar stehe, da sandte Salomo Benaja, den Sohn Jojadas, hin mit dem Befehl: »Gehe hin, stoße ihn nieder!«
Pea naʻe fakahā ia ki he tuʻi ko Solomone ʻo pehē, kuo hola ʻa Soape ki he fale fehikitaki ʻo Sihova; pea vakai, kuo ofi atu ia ki he feilaulauʻanga. Pea naʻe toki fekauʻi ʻe Solomone ʻa Penaia ko e foha ʻo Sehoiata, ʻo ne pehē, “ʻAlu, ʻo taaʻi ia,”
30 Benaja begab sich also in das Zelt des HERRN und sagte zu Joab: »So lautet des Königs Befehl: ›Komm heraus!‹« Aber er antwortete: »Nein, hier will ich sterben!« Da meldete Benaja dies dem König mit den Worten: »So hat Joab gesprochen, und so hat er mir geantwortet.«
Pea naʻe hoko atu ʻa Penaia ki he fale fehikitaki ʻo Sihova, mo ne pehē kiate ia, “ʻOku pehē mai ʻe he tuʻi, Ke ke tuʻu mai.” Ka naʻe pehē ʻe ia, “ʻE ʻikai; ka te u mate pe ʻi heni.” Pea naʻe toe ʻomi hono tala ʻe Penaia ki he tuʻi, ʻo pehē, “Naʻe pehē ʻae lea ʻa Soape, pea naʻe pehē ni ʻa ʻene talia au.”
31 Da befahl ihm der König: »Tu ihm, wie er gesagt hat: stoße ihn nieder und begrabe ihn und schaffe so das Blut, das Joab ohne Grund vergossen hat, von mir und von meines Vaters Hause weg!
Pea naʻe pehē ʻe he tuʻi kiate ia, “Ke ke fai kiate ia ʻo hangē ko ʻene lau, pea ke taaʻi ia, mo tanu; koeʻuhi ke ke ʻave ai ʻae toto taʻehalaia ʻaia naʻe lilingi ʻe Soape, meiate au, pea mei he fale ʻo ʻeku tamai.
32 Der HERR lasse ihm seine Blutschuld auf sein eigenes Haupt zurückfallen, weil er zwei Männer, die ehrenhafter und besser waren als er, niedergestoßen und mit dem Schwert ermordet hat, ohne daß mein Vater David etwas davon wußte, nämlich Abner, den Sohn Ners, den Heerführer der Israeliten, und Amasa, den Sohn Jethers, den Heerführer der Judäer:
Pea ʻe tuku ʻe Sihova ʻa hono toto ki hono ʻulu ʻoʻona, ʻaia naʻe teʻia ʻae ongo tangata naʻe māʻoniʻoni mo lelei hake ʻiate ia, ʻo ne tāmateʻi ʻakinaua ʻaki ʻae heletā, ka naʻe taʻeʻilo ki ai ʻa ʻeku tamai ko Tevita; ʻio, ʻa ʻApina ko e foha ʻo Nea, ko e ʻeiki pule ki he kautau ʻo ʻIsileli, mo ʻAmasa, ko e foha ʻo Seteli, ko e ʻeiki pule ki he kautau ʻo Siuta.
33 deren Blut möge auf das Haupt Joabs und auf das Haupt seiner Nachkommen für alle Zukunft zurückfallen! David aber und seinen Nachkommen, seinem Hause und seinem Thron möge für alle Zeiten Heil vom HERRN zuteil werden!«
Ko ia ʻe foki atu ai ʻa hona toto ki he ʻulu ʻo Soape, pea ki he ʻulu ʻo hono hako ʻo taʻengata: ka ko Tevita, pea ki hono hako ʻoʻona, pea ki hono fale, pea ki hono nofoʻa fakatuʻi, ʻe ʻi ai ʻae melino meia Sihova, ʻo taʻengata.”
34 Da ging Benaja, der Sohn Jojadas, hinauf und versetzte ihm den Todesstoß; er wurde alsdann bei seinem Hause in der Steppe (Juda) begraben.
Ko ia naʻe ʻalu hake ʻa Penaia ko e foha ʻo Sehoiata, pea naʻa ne hoko atu kiate ia, mo ne tāmateʻi ia: pea naʻe tanu ia ʻi hono fale ʻoʻona ʻi he toafa.
35 Der König machte hierauf Benaja, den Sohn Jojadas, an Joabs Statt zum obersten Heerführer und übertrug dem Priester Zadok die Stelle Abjathars.
Pea naʻe tuku ʻe he tuʻi ʻa Penaia ko e foha ʻo Sehoiata ke fetongi ia ʻi he pule ki he kautau: pea naʻe tuku ʻe he tuʻi ʻa Satoki ko e taulaʻeiki ke ne fetongi ʻa ʻApaiata.
36 Weiter ließ der König den Simei rufen und sagte zu ihm: »Baue dir ein Haus in Jerusalem und bleibe dort wohnen! Du darfst von dort nicht weggehen, wohin es auch sei!
Pea naʻe fekau ʻe he tuʻi ʻo ne ui mai ʻa Simi, ʻo ne pehē kiate ia, “Langa ʻe koe moʻou ha fale ʻi Selūsalema, pea nofo ai, pea ʻoua naʻa ke ʻalu atu mei ai ki ha potu kehe.
37 Sobald du dich nämlich von da entfernst und auch nur über den Bach Kidron gehst, so kannst du dich darauf verlassen, daß du sterben mußt: dein Blut kommt dann über dein eigenes Haupt!«
He ko e moʻoni, ʻi he ʻaho ko ia te ke ʻalu atu, mo ke Lakaatu ki he kauvai ʻe taha ʻo Kitiloni, ke ke ʻilo fakapapau te ke mate moʻoni ai: ʻe ʻi ho ʻulu ʻoʻou pe ho toto.”
38 Simei erwiderte dem König: »Gut so! Wie mein Herr, der König, befohlen hat, so wird dein Knecht tun.« So wohnte denn Simei lange Zeit in Jerusalem.
Pea naʻe pehē ʻe Simi ki he tuʻi, “ʻOku lelei ʻae lea ko eni: ʻo hangē ko ia kuo lea ʻaki ʻe hoku ʻeiki ko e tuʻi ʻe pehē ʻae fai ʻe hoʻo tamaioʻeiki.” Pea naʻe nofo fuoloa ʻa Simi ʻi Selūsalema.
39 Aber nach Ablauf von drei Jahren begab es sich, daß dem Simei zwei Sklaven zu Achis, dem König von Gath, dem Sohne Maachas, entliefen. Als man nun dem Simei mitteilte, daß seine Sklaven sich in Gath befänden,
Pea ʻi heʻene ʻosi ʻae taʻu ʻe tolu naʻe hoko ʻo pehē, naʻe hola ʻae ongo tamaioʻeiki ʻa Simi kia ʻAkisi ko e foha ʻo Meaka ko e tuʻi ʻo Kati. Pea naʻa nau fakahā ange kia Simi, ʻo pehē, “Vakai, kuo ʻi Kati ʻa hoʻo ongo tamaioʻeiki.”
40 machte Simei sich auf, ließ seinen Esel satteln und begab sich nach Gath zu Achis, um seine Sklaven ausfindig zu machen; er zog also hin und holte seine Sklaven aus Gath zurück.
Pea naʻe tuʻu hake ʻa Simi, ʻo ne ʻai ʻae hekaʻanga ki heʻene ʻasi, pea ʻalu ia ki Kati kia ʻAkisi ke kumi ki heʻene ongo tamaioʻeiki: pea naʻe ʻalu ʻa Simi, ʻo ne ʻomi ʻa ʻene ongo tamaioʻeiki mei Kati.
41 Sobald nun Salomo erfuhr, daß Simei sich von Jerusalem nach Gath begeben habe und von dort wieder zurückgekommen sei,
Pea naʻe fakahā kia Solomone, kuo ʻalu ʻa Simi mei Selūsalema ki Kati, pea kuo toe liu mai.
42 ließ der König den Simei vor sich kommen und sagte zu ihm: »Habe ich dich nicht beim HERRN schwören lassen und dir die bestimmte Versicherung gegeben: ›Sobald du dich von hier entfernst, wohin es auch sei, so kannst du dich darauf verlassen, daß du sterben mußt?‹ Damals erklärtest du mir: ›Gut so! Ich habe es gehört.‹
Pea naʻe fekau ʻe he tuʻi ʻo ne ui mai ʻa Simi, mo ne pehē kiate ia, “ʻIkai naʻaku fekauʻi koe ke ke fuakava ʻia Sihova, pea u lea mamafa kiate koe, ʻo pehē, Ke ke ʻilo fakapapau, ʻi he ʻaho ko ia te ke ʻalu atu, mo ʻeveʻeva mamaʻo ki ha potu, ke ke mate moʻoni ai? Pea naʻa ke pehē mai kiate au, ‘ʻOku lelei ʻae lea kuo u fanongo ki ai.’
43 Warum hast du dich nun an den beim HERRN geschworenen Eid und an den von mir erteilten Befehl nicht gehalten?«
Ko ia ko e hā kuo ʻikai ai te ke fai ki he fuakava ʻa Sihova, mo e fekau ʻaia kuo u tukupau kiate koe?
44 Der König fügte dann noch hinzu: »Du weißt selbst, wie schwer du dich gegen meinen Vater David vergangen hast – du erinnerst dich dessen noch recht gut –; so läßt denn der HERR jetzt deine Bosheit auf dein Haupt zurückfallen.
Naʻe pehē foki ʻe he tuʻi kia Simi, ʻOku ke ʻilo ʻae kovi kotoa pē kuo fufū ʻi ho loto, ʻaia naʻa ke fai kia Tevita ko ʻeku tamai: ko ia foki ʻe fakafoki ai ʻe Sihova ʻa hoʻo kovi ki ho ʻulu ʻoʻou;
45 Der König Salomo dagegen wird gesegnet sein und der Thron Davids immerdar feststehen vor dem HERRN!«
Pea ʻe fakamonūʻia ʻae tuʻi ko Solomone, pea ʻe fokotuʻumaʻu ʻi he ʻao ʻo Sihova ʻae nofoʻa fakatuʻi ʻo Tevita ʻo taʻengata.”
46 Darauf erteilte der König dem Benaja, dem Sohn Jojadas, Befehl; der ging hinaus und stieß ihn nieder: so starb er. Als nun das Königtum sich in Salomos Hand befestigt hatte,
Ko ia naʻe fekau ai ʻe he tuʻi kia Penaia ko e foha ʻo Sehoiata; pea naʻe ʻalu atu ia, pea naʻa ne taaʻi ia ke ne mate. Pea naʻe fakamālohi ʻae puleʻanga ʻi he nima ʻo Solomone.