Psalm 56
1 Ein gülden Kleinod Davids von der stummen Taube unter den Fremden, da ihn die Philister griffen zu Gath. Gott, sei mir gnädig, denn Menschen wollen mich versenken; täglich streiten sie und ängsten mich.
Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om den dumba dufvona ibland de främmanda, då de Philisteer grepo honom i Gath. Gud, var mig nådelig, ty menniskor vilja nedersänka mig; dagliga strida de, och tränga mig.
2 Meine Feinde versenken mich täglich; denn viele streiten wider mich stolziglich.
Mine fiender nedersänka mig dagliga ty månge strida emot mig högmodeliga.
3 Wenn ich mich fürchte, hoffe ich auf dich.
När jag fruktar mig, så hoppas jag uppå dig.
4 Ich will Gottes Wort rühmen; auf Gott will ich hoffen und mich nicht fürchten; was sollte mir Fleisch tun?
Jag vill prisa Guds ord; på Gud vill jag hoppas, och intet frukta mig. Hvad skulle något kött göra mig?
5 Täglich fechten sie meine Worte an; all ihre Gedanken sind, daß sie mir übel tun.
Dagliga strida de emot min ord; alle deras tankar äro, att de må göra mig ondt.
6 Sie halten zuhauf und lauern und haben acht auf meine Fersen, wie sie meine Seele erhaschen.
De hålla tillhopa, och vakta, och taga vara uppå mina hälar, huru de mina själ gripa måga.
7 Was sie Böses tun, das ist schon vergeben. Gott, stoße solche Leute ohne alle Gnade hinunter!
Hvad de ondt göra, det är allaredo tillgifvet ( säga de ). Gud störte sådana menniskor neder utan alla nåde.
8 Zähle meine Flucht, fasse meine Tränen in deinen Sack! Ohne Zweifel, du zählest sie.
Räkna min flykt; fatta mina tårar uti din lägel; utan tvifvel räknar du dem.
9 Dann werden sich meine Feinde müssen zurückkehren, wenn ich rufe; so werde ich inne, daß du mein Gott bist.
Då måste mina fiender tillbakavända. När jag ropar, förmärker jag, att du min Gud äst.
10 Ich will rühmen Gottes Wort, ich will rühmen des HERRN Wort.
Jag vill prisa Guds ord; Herrans ord vill jag prisa.
11 Auf Gott hoffe ich und fürchte mich nicht; was können mir die Menschen tun?
Uppå Gud hoppas jag, och fruktar mig intet; hvad kunna menniskor göra mig?
12 Ich habe dir, Gott, gelobet, daß ich dir danken will.
Jag hafver gjort dig löfte, Gud, att jag dig tacka vill.
Ty du hafver frälst mina själ ifrå döden, mina fötter ifrå fall; att jag må vandra för Gudi uti de lefvandes ljuse.
