Psalm 137

1 An den Wassern zu Babel saßen wir und weineten, wenn wir an Zion gedachten.

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 Unsere Harfen hingen wir an die Weiden, die drinnen sind.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 Denn daselbst hießen uns singen, die uns gefangen hielten, und in unserm Heulen fröhlich sein: Lieber, singet uns ein Lied von Zion!

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

4 Wie sollten wir des HERRN Lied singen in fremden Landen?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 Vergesse ich dein, Jerusalem, so werde meiner Rechten vergessen!

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Meine Zunge müsse an meinem Gaumen kleben, wo ich dein nicht gedenke, wo ich nicht lasse Jerusalem meine höchste Freude sein.

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 HERR, gedenke der Kinder Edom am Tage Jerusalems, die da sagen: Rein ab, rein ab, bis auf ihren Boden!

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

8 Du verstörte Tochter Babel, wohl dem, der dir vergelte, wie du uns getan hast!

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Wohl dem, der deine jungen Kinder nimmt und zerschmettert sie an den Stein!

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.