Jona 3
1 Und es geschah das Wort des HERRN zum andernmal zu Jona und sprach:
Och Herrans ord skedde annan gång till Jona, och sade:
2 Mache dich auf, gehe in die große Stadt Ninive und predige ihr die Predigt, die ich dir sage!
Statt upp, och gack in uti den stora staden Nineve, och predika honom den predikan, som jag dig säger.
3 Da machte sich Jona auf und ging hin gen Ninive, wie der HERR gesagt hatte. Ninive aber war eine große Stadt Gottes, drei Tagereisen groß.
Då stod Jona upp, och gick bort till Nineve, såsom Herren sagt hade; men Nineve var en Guds stad, tre dagsresor stor;
4 Und da Jona anfing, hineinzugehen eine Tagereise in die Stadt, predigte er und sprach: Es sind noch vierzig Tage, so wird Ninive untergehen.
Och då Jona begynte ingå ena dagsreso in i staden, predikade han, och sade: Det är ännu fyratio dagar, och så skall Nineve förgås.
5 Da glaubten die Leute zu Ninive an Gott und ließen predigen, man sollte fasten, und zogen Säcke an, beide, groß und klein.
Då trodde de Ninevitiske män uppå Gud, och läto predika fasto, och drogo säcker uppå sig, både store och små.
6 Und da das vor den König zu Ninive kam, stund er auf von seinem Thron und legte seinen Purpur ab und hüllete einen Sack um sich und setzte sich in die Asche.
Och då det kom för Konungen i Nineve, stod han upp af sitt säte, och lade af sitt purpur, och tog en säck omkring sig, och satte sig i asko;
7 Und ließ ausschreien und sagen zu Ninive aus Befehl des Königes und seiner Gewaltigen also: Es soll weder Mensch noch Tier, weder Ochsen noch Schafe etwas kosten, und man soll sie nicht weiden noch Wasser trinken lassen;
Och lät utropa och säga i Nineve, af Konungens och hans väldigas befallning, alltså: Det skall hvarken menniska eller djur, hvarken fä eller får något smaka; och man skall intet hafva dem i bet, eller låta dem vatten dricka;
8 und sollen Säcke um sich hüllen beide, Menschen und Tier, und zu Gott rufen heftig; und ein jeglicher bekehre sich von seinem bösen Wege und vom Frevel seiner Hände!
Och skola taga säcker om sig, både folk och fä, och ropa stadeliga till Gud; och hvar och en vände sig ifrå sinom onda väg, och ifrå sina händers ondsko.
9 Wer weiß, Gott möchte sich kehren und ihn reuen und sich wenden von seinem grimmigen Zorn, daß wir nicht verderben.
Ho vet? Gud måtte omvända sig, och ångra det, och vända sig ifrå sine grymma vrede, att vi icke förgås.
10 Da aber Gott sah ihre Werke, daß sie sich bekehreten von ihrem bösen Wege, reuete ihn des Übels, das er geredet hatte, ihnen zu tun, und tat's nicht.
Då nu Gud såg deras gerningar, att de omvände sig ifrå sinom onda väg, ångrade Gudi det onda, som han talat hade att han dem göra ville; och gjorde det intet.
