Job 32

1 Da höreten die drei Männer auf, Hiob zu antworten, weil er sich für gerecht hielt.

De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.

2 Aber Elihu, der Sohn Baracheels, von Bus, des Geschlechts Ram, ward zornig über Hiob, daß er seine Seele gerechter hielt denn Gott.

Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;

3 Auch ward er zornig über seine drei Freunde, daß sie keine Antwort fanden und doch Hiob verdammeten.

och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.

4 Denn Elihu hatte geharret, bis daß sie mit Hiob geredet hatten, weil sie älter waren denn er.

Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.

5 Darum, da er sah, daß keine Antwort war im Munde der drei Männer, ward er zornig.

Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

6 Und so antwortete Elihu, der Sohn Baracheels, von Bus, und sprach: Ich bin jung, ihr aber seid alt; darum hab ich mich gescheuet und gefürchtet, meine Kunst an euch zu beweisen.

Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.

7 Ich dachte: Laß die Jahre reden, und die Menge des Alters laß Weisheit beweisen.

Jag tänkte: "Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom."

8 Aber der Geist ist in den Leuten, und der Odem des Allmächtigen macht sie verständig.

Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.

9 Die Großen sind nicht die Weisesten, und die Alten verstehen nicht das Recht.

Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.

10 Darum will ich auch reden; höre mir zu! Ich will meine Kunst auch sehen lassen.

Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.

11 Siehe, ich habe geharret, daß ihr geredet habt; ich habe aufgemerkt auf euren Verstand, bis ihr träfet die rechte Rede,

Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.

12 und habe achtgehabt auf euch; aber siehe, da ist keiner unter euch, der Hiob strafe oder seiner Rede antworte.

Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

13 Ihr werdet vielleicht sagen: Wir haben die Weisheit getroffen, daß Gott ihn verstoßen hat, und sonst niemand.

Nu mån I icke säga: "Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne."

14 Die Rede tut mir nicht genug; ich will ihm nicht so nach eurer Rede antworten.

Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

15 Ach! sie sind verzagt, können nicht mehr antworten, sie können nicht mehr reden.

Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.

16 Weil ich denn geharret habe, und sie konnten nicht reden (denn sie stehen still und antworten nicht mehr),

Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!

17 will doch ich mein Teil antworten und will meine Kunst beweisen.

Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.

18 Denn ich bin der Rede so voll, daß mich der Odem in meinem Bauche ängstet.

Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.

19 Siehe, mein Bauch ist wie der Most, der zugestopfet ist, der die neuen Fässer zerreißet.

Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

20 Ich muß reden, daß ich Odem hole; ich muß meine Lippen auftun und antworten.

Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.

21 Ich will niemandes Person ansehen und will keinen Menschen rühmen.

Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.

22 Denn ich weiß nicht, wo ich's täte, ob mich mein Schöpfer über ein kleines hinnehmen würde.

Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!