Job 21

1 Hiob antwortete und sprach:

Därefter tog Job till orda och sade:

2 Höret doch zu meiner Rede und lasset euch raten!

Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.

3 Vertraget mich, daß ich auch rede, und spottet danach mein.

Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.

4 Handele ich denn mit einem Menschen, daß mein Mut hierin nicht sollte unwillig sein?

Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?

5 Kehret euch her zu mir; ihr werdet sauer sehen und die Hand aufs Maul legen müssen.

Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.

6 Wenn ich daran gedenke, so erschrecke ich, und Zittern kommt mein Fleisch an.

Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.

7 Warum leben denn die Gottlosen, werden alt und nehmen zu mit Gütern?

Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?

8 Ihr Same ist sicher um sie her, und ihre Nachkömmlinge sind bei ihnen.

De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.

9 Ihr Haus hat Frieden vor der Furcht, und Gottes Rute ist nicht über ihnen.

Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

10 Seine Ochsen lässet man zu, und mißrät ihm nicht; seine Kuh kalbet und ist nicht unfruchtbar.

När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.

11 Ihre jungen Kinder gehen aus wie eine Herde, und ihre Kinder lecken.

Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.

12 Sie jauchzen mit Pauken und Harfen und sind fröhlich mit Pfeifen.

De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.

13 Sie werden alt bei guten Tagen und erschrecken kaum einen Augenblick vor der Hölle, (Sheol h7585)

De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid. (Sheol h7585)

14 die doch sagen zu Gott: Hebe dich von uns, wir wollen von deinen Wegen nicht wissen.

Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.

15 Wer ist der Allmächtige, daß wir ihm dienen sollten, oder was sind wir gebessert, so wir ihn anrufen?

Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

16 Aber siehe, ihr Gut stehet nicht in ihren Händen; darum soll der Gottlosen Sinn ferne von mir sein.

Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

17 Wie wird die Leuchte der Gottlosen verlöschen und ihr Unglück über sie kommen! Er wird Herzeleid austeilen in seinem Zorn.

Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?

18 Sie werden sein wie Stoppeln vor dem Winde und wie Spreu, die der Sturmwind wegführet.

De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.

19 Gott behält desselben Unglück auf seine Kinder. Wenn er's ihm vergelten wird, so wird man's inne werden.

»Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.

20 Seine Augen werden sein Verderben sehen, und vom Grimm des Allmächtigen wird er trinken.

Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.

21 Denn wer wird Gefallen haben an seinem Hause nach ihm? Und die Zahl seiner Monden wird kaum halb bleiben.

Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?

22 Wer will Gott lehren, der auch die Hohen richtet?

»Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»

23 Dieser stirbt frisch und gesund in allem Reichtum und voller Genüge;

Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;

24 sein Melkfaß ist voll Milch, und seine Gebeine werden gemästet mit Mark;

hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.

25 jener aber stirbt mit betrübter Seele und hat nie mit Freuden gegessen;

Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.

26 und liegen gleich miteinander in der Erde, und Würmer decken sie zu.

Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

27 Siehe, ich kenne eure Gedanken wohl und euer frevel Vornehmen wider mich.

Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.

28 Denn ihr sprechet: Wo ist das Haus des Fürsten, und wo ist die Hütte, da die Gottlosen wohneten?

I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

29 Redet ihr doch davon wie der gemeine Pöbel und merket nicht, was jener Wesen bedeutet.

Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:

30 Denn der Böse wird behalten auf den Tag des Verderbens, und auf den Tag des Grimms bleibet er.

att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?

31 Wer will sagen, was er verdienet, wenn man's äußerlich ansiehet? Wer will ihm vergelten, was er tut?

Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

32 Aber er wird zum Grabe gerissen und muß bleiben bei dem Haufen.

Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.

33 Es gefiel ihm wohl der Schlamm des Bachs, und alle Menschen werden ihm nachgezogen; und derer, die vor ihm gewesen sind, ist keine Zahl.

Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.

34 Wie tröstet ihr mich so vergeblich, und eure Antwort findet sich unrecht.

Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.