Job 14

1 Der Mensch, vom Weibe geboren, lebt kurze Zeit und ist voll Unruhe,

Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

2 gehet auf wie eine Blume und fällt ab, fleucht wie ein Schatten und bleibet nicht.

Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

3 Und du tust deine Augen über solchem auf, daß du mich vor dir in das Gericht ziehest.

Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

4 Wer will einen Reinen finden bei denen, da keiner rein ist?

Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

5 Er hat seine bestimmte Zeit, die Zahl seiner Monden stehet bei dir; du hast ein Ziel gesetzt, das wird er nicht übergehen.

Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

6 Tue dich von ihm, daß er Ruhe habe, bis daß seine Zeit komme, deren er wie ein Taglöhner wartet.

Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

7 Ein Baum hat Hoffnung, wenn er schon abgehauen ist, daß er sich wieder verändere, und seine Schößlinge hören nicht auf.

Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

8 Ob seine Wurzel in der Erde veraltet und sein Stamm in dem Staube erstirbt,

Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

9 grünet er doch wieder vom Geruch des Wassers und wächst daher, als wäre er gepflanzet.

Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

10 Wo ist aber ein Mensch, wenn er tot und umkommen und dahin ist?

Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

11 Wie ein Wasser ausläuft aus dem See und wie ein Strom versieget und vertrocknet,

Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

12 so ist ein Mensch, wenn er sich legt, und wird nicht aufstehen und wird nicht aufwachen, solange der Himmel bleibt, noch von seinem Schlaf erweckt werden.

Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

13 Ach, daß du mich in der Hölle verdecktest und verbärgest, bis dein Zorn sich lege, und setztest mir ein Ziel, daß du an mich denkest! (Sheol h7585)

Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

14 Meinest du, ein toter Mensch werde wieder leben? Ich harre täglich; dieweil ich streite, bis daß meine Veränderung komme,

Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

15 daß du wollest mir rufen, und ich dir antworten, und wollest das Werk deiner Hände nicht ausschlagen.

Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

16 Denn du hast schon meine Gänge gezählet; aber du wollest ja nicht achthaben auf meine Sünde.

Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

17 Du hast meine Übertretung in einem Bündlein versiegelt und meine Missetat zusammengefasset.

Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

18 Zerfällt doch ein Berg und vergehet, und ein Fels wird von seinem Ort versetzt.

Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

19 Wasser wäschet Steine weg, und die Tropfen flößen die Erde weg; aber des Menschen Hoffnung ist verloren.

Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

20 Denn du stößest ihn gar um, daß er dahinfähret, veränderst sein Wesen und lässest ihn fahren.

Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

21 Sind seine Kinder in Ehren, das weiß er nicht; oder ob sie geringe sind, des wird er nicht gewahr.

Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

22 Weil er das Fleisch an sich trägt, muß er Schmerzen haben, und weil seine Seele noch bei ihm ist, muß er Leid tragen.

Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.