Psalm 102

1 Gebet eines Elenden, wenn er schmachtet und vor Jahwe seine Klage ausschüttet. Jahwe, höre mein Gebet und laß mein Schreien vor dich kommen!

Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.

2 Verbirg dein Antlitz nicht vor mir, wenn mir angst ist! Neige dein Ohr zu mir; wenn ich rufe, eilends erhöre mich!

HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

3 Denn meine Tage sind wie ein Rauch verschwunden, und meine Gebeine sind wie von Brand durchglüht.

Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

4 Mein Herz ward versengt und verdorrte wie Gras; denn ich vergesse, mein Brot zu essen.

Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

5 Von meinem lauten Stöhnen klebt mein Gebein an meinem Fleisch.

Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

6 Ich gleiche dem Pelikan in der Wüste, bin wie ein Käuzlein in Ruinen.

För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

7 Ich bin schlaflos und klage wie ein einsamer Vogel auf dem Dach.

Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

8 Unaufhörlich lästern mich meine Feinde; die wider mich toben, schwören bei mir.

Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

9 Denn ich esse Asche wie Brot und mische meinen Trank mit Thränen

Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

10 wegen deines Grimms und deines Zorns; denn du hast mich emporgehoben und hingeschleudert.

Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

11 Meine Tage gleichen einem langgestreckten Schatten, und ich verdorre wie Gras.

för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

12 Du aber, Jahwe, thronst ewig, und dein Name währt durch alle Geschlechter.

Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

13 Du wirst dich erheben, dich Zions zu erbarmen; denn es ist Zeit, sie zu begnadigen, denn die ihr bestimmte Frist ist eingetreten.

Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

14 Denn deine Knechte hängen mit Liebe an ihren Steinen und jammern über ihren Schutt.

Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

15 Und die Heiden werden den Namen Jahwes fürchten, und alle Könige der Erde deine Herrlichkeit,

Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

16 weil Jahwe Zion wieder aufgebaut hat, erschienen ist in seiner Herrlichkeit,

Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

17 sich dem Gebete des Nackten zugewendet und ihr Gebet nicht verschmäht hat.

när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

18 Aufgeschrieben werde solches vom kommenden Geschlecht, und das Volk, das geschaffen werden soll, preise Jahwe,

när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

19 daß er von seiner heiligen Höhe herabgeschaut, Jahwe vom Himmel auf die Erde geblickt hat,

Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

20 um das Seufzen des Gefangenen zu hören, die dem Tode Verfallenen loszumachen,

att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

21 daß man in Zion den Namen Jahwes verkünde und seinen Ruhm in Jerusalem,

för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

22 wenn sich die Völker allzumal versammeln und die Königreiche, um Jahwe zu dienen.

på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

23 Er hat auf dem Wege meine Kraft gebeugt, meine Lebenstage verkürzt.

när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

24 Ich spreche: Mein Gott, nimm mich nicht hinweg in der Hälfte meiner Tage, du, dessen Jahre durch alle Geschlechter währen.

Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

25 Du hast vor Zeiten die Erde gegründet, und der Himmel ist deiner Hände Werk.

Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

26 Sie werden vergehen, du aber bleibst: Sie werden insgesamt wie ein Gewand zerfallen; wie ein Kleid wirst du sie wechseln, und sie werden dahinfahren.

I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

27 Du aber bist derselbe, und deine Jahre nehmen kein Ende.

de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

28 Die Kinder deiner Knechte werden sicher wohnen, und ihre Nachkommen beständig vor dir bleiben.

Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.