Job 6
1 Hiob antwortete und sprach:
Då tog Job till orda och sade:
2 O daß man meinen Unmut wöge und mein Leid dagegen auf die Wage legte!
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 Denn nun ist's schwerer, als der Sand am Meer - drum gehen irre meine Worte!
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 Denn des Allmächtigen Pfeile stecken in mir: mein Geist saugt ihr Gift ein, die Schrecknisse Gottes verstören mich!
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Schreit etwa der Wildesel auf grüner Weide, oder brüllt der Stier bei seinem Mengfutter?
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Kann man Fades ungesalzen genießen, oder hat das Eiweiß Wohlgeschmack?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 Mich widert's an, es anzurühren; es ekelt mich vor der Unreinigkeit meiner Speise.
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 O daß doch mein Wunsch sich erfüllte, und Gott mein Verlangen gewährte!
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 Gefiele es Gott, mich zu zermalmen, seine Hand zu entfesseln und meinen Lebensfaden abzuschneiden!
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 So wäre doch das noch mein Trost und aufhüpfen wollte ich im schonungslosen Schmerz -, daß ich des Heiligen Worte nie verleugnet habe.
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 Was ist denn meine Kraft, daß ich noch harren, und was mein Ende, daß ich mich gedulden sollte?
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Ist meine Kraft etwa Felsenkraft, oder ist mein Leib aus Erz?
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Bin ich nicht der Hilfe bar, und ist nicht aller Halt von mir genommen?
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 Dem Verzagenden gebührt das Mitleid seines Nächsten, selbst wenn er von der Furcht vor dem Allmächtigen läßt.
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 Meine Freunde haben sich treulos erzeigt wie ein Bach, wie die Rinnsale, die überschwellen,
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 die trübe sind von Eis, in die herab der Schnee sich birgt.
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 Wenn sie durchglüht werden, schwinden sie dahin: wenn's heiß wird, sind sie weggelöscht von ihrem Ort.
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 Karawanen biegen ab von ihrer Straße, ziehen hinauf in die Öde und kommen um.
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 Die Karawanen Themas schauten aus, die Reisezüge Sabas warteten auf sie:
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 Sie wurden zu Schanden mit ihrem Vertrauen, kamen hin und wurden enttäuscht.
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 So seid ihr nun für mich geworden: ihr schautet Schrecknis, - da scheutet ihr euch!
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Habe ich etwa gesagt: “Schafft mir her und von eurer Habe spendet für mich;
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 errettet mich aus der Gewalt des Bedrängers und aus der Gewalt der Tyrannen kauft mich los”?
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Belehrt mich, so will ich schweigen, und worin ich geirrt habe, thut mir kund.
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 Wie eindringlich sind der Wahrheit Worte! aber was beweist denn euer Verweis?
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Gedenkt ihr, Worte zu rügen? Die Reden des Verzweifelten verhallen im Wind!
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Selbst über meine Waise würdet ihr losen und euren eignen Freund verhandeln.
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Und nun - wollet doch mich anblicken, ich werde euch doch wahrlich nicht ins Angesicht lügen!
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 O kehret um, laßt Unrecht nicht geschehen, ja, kehret um, noch hab' ich Recht hierin.
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Wohnt denn auf meiner Zunge Frevel, oder unterscheidet mein Gaumen nicht die Unglücksschläge?
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
