Job 20

1 Zophar aus Naama antwortete und sprach:

Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

2 Darum antworten mir meine Gedanken, und weil es in mir mächtig stürmt:

På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.

3 mich beschimpfende Rüge muß ich hören, und der Geist giebt mir Antwort aus meiner Einsicht.

Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.

4 Kennst du denn nicht die alte Wahrheit - so alt, als Menschen auf der Erde leben, -

Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:

5 daß der Gottlosen Jubel nicht lange währt, und des Ruchlosen Freude nur einen Augenblick?

att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?

6 Oba auch sein hoher Mut sich bis zum Himmel erhebt, und sein Haupt bis an die Wolken reicht,

Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,

7 gleich seinem Kote schwindet er für immer; die ihn sahen, sprechen: Wo ist er?

Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: "Var är han?"

8 Wie ein Traum verfliegt er spurlos und wird verscheucht wie ein Nachtgesicht.

Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.

9 Das Auge, das ihn geschaut, schaut ihn nicht wieder, und seine Stätte sieht ihn nimmermehr.

Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.

10 Seine Kinder müssen die Armen begütigen, seine Hände das Gut herausgeben.

Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.

11 Ist auch sein Gebein voll Jugendkraft, sie muß sich mit ihm in die Erde betten.

Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.

12 Wenn seinem Munde süß das Böse schmeckt, wenn er es unter seiner Zunge birgt,

Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,

13 es spart und nicht fahren lassen will und es inmitten seines Gaumens zurückhält:

är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,

14 seine Speise verwandelt sich in seinen Eingeweiden, - zu Natterngalle in seinem Inneren.

så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.

15 Hab und Gut verschlang er - er muß es ausspeien: aus seinem Bauche treibt es Gott.

Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.

16 Natterngift sog er ein, es tötet ihn der Viper Zunge.

Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.

17 Nicht darf er sich der Bäche freun, der flutenden Ströme von Honig und Dickmilch.

Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.

18 Heraus giebt er das Erarbeitete, verschluckt es nicht, des eingetauschten Guts wird er nicht froh.

Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.

19 Denn er schlug Arme nieder, ließ sie liegen - ein Haus riß er an sich, aber er baut es nicht aus.

Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.

20 Denn er kannte keine Ruhe in seinem Bauche; doch mit dem, woran er hängt, entkommt er nicht.

Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.

21 Nichts entging seiner Gier, darum hat sein Gut keinen Bestand.

Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.

22 In der Fülle seines Überflusses wird ihm Angst, die ganze Gewalt des Elends kommt über ihn.

Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.

23 Dann geschieht's: um seinen Bauch zu füllen, entsendet er in ihn seines Zornes Glut und läßt auf ihn regnen in sein Gedärm hinein.

Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.

24 Flieht er vor der eisernen Rüstung, so durchbohrt ihn der eherne Bogen.

Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.

25 Er sieht, da kommt's aus dem Rücken, und der blitzende Stahl geht aus seiner Galle - über ihm lagern Schrecken!

När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.

26 Alles Unglück ist aufgespart seinen Schätzen, ein Feuer verzehrt ihn, das nicht angefacht ward; es weidet ab den Überrest in seinem Zelt.

Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.

27 Der Himmel deckt seine Schuld auf, und die Erde erhebt sich feindselig wider ihn.

Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.

28 Ins Elend geht seines Hauses Ertrag, zerrinnendes Wasser an seinem Zornestag.

Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.

29 Das ist das Los des gottlosen Menschen von seiten Gottes, und das Erbteil das ihm vom Höchsten beschieden ward!

Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.