Psalm 78
1 Ein Lehrgedicht, von Asaph. - Mein Volk! Hab acht auf meine Lehre! Zu meines Mundes Reden neiget euer Ohr!
En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.
2 Ich öffne meinen Mund zu einem Spruch. Ich künd Gesänge aus der Vorzeit Tagen,
Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
3 die wir vernommen und jetzt wissen, die unsre Väter uns erzählt.
Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
4 Wir, ihre Kinder, wollen über sie nicht schweigen. Wir wollen künftigem Geschlecht des Herren Ruhmestaten künden und seine Macht und Wunder, die er tat.
det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.
5 Zum Brauch hat er's in Jakob eingesetzt, zur heiligen Pflicht in Israel gemacht. Denn unsern Vätern hat er anbefohlen, sie ihren Kindern kundzutun,
Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.
6 auf daß ein späteres Geschlecht sie kenne, die Enkel, die geboren würden, sie ihren Kindern wiederum verkünden.
Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.
7 Sie sollten Gott vertrauen und nicht vergessen Gottes Taten und seine Vorschriften befolgen
Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.
8 und nicht, wie ihre Väter, werden ein widerspenstig, trotziges Geschlecht, solch ein Geschlecht von wankendem Gemüt und ungetreuem Herzen gegen Gott.
Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.
9 Ganz unvernünftige Söhne, voller Trug, das Leben werfen sie hinweg und wenden sich am Trübsalstage ab;
Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.
10 sie halten Gottes Bündnis nicht und wollen nicht nach seiner Lehre wandeln.
De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.
11 Und sie vergessen seine Werke gänzlich und seine Wunder, die er ihnen zeigt.
De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.
12 Vor ihren Vätern tat er Unvergleichliches, im Land Ägypten, im Gefild von Tanis.
Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.
13 Er spaltete das Meer und führte sie hindurch und ließ das Wasser dammgleich stehen.
Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.
14 Er leitete bei Tag sie mit der Wolke, die ganze Nacht mit Feuerschein,
Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.
15 und ließ die Felsen in der Wüste sprudeln und tränkte sie in Fülle wie mit Fluten.
Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
16 Aus Steinen ließ er Bäche quellen, wie Ströme Wasser sprudeln.
Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.
17 Allein sie sündigten noch weiter gegen ihn und widersetzten sich dem Höchsten in der Wüste.
Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
18 Und sie versuchten Gott in ihrem Herzen, für ihre Gelüste Speise heischend.
De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.
19 Sie sprachen gegen Gott und fragten: "Vermag es Gott, selbst in der Wüste einen Tisch zu decken?
Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
20 Den Felsen schlug er zwar; das Wasser floß, die Bäche strömten. Vermag er aber Brot zu geben und seinem Volke Fleisch zu spenden?"
Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»
21 Der Herr vernahm's und wurde zornig; ein Feuer loderte in Jakob auf; ein Zorn erhob sich gegen Israel,
Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,
22 weil sie an Gott nicht glaubten und nicht auf seine Hilfe bauten.
eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.
23 Doch er gebot den Wolken oben und tat des Himmels Pforten auf,
Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;
24 hernieder ließ er Manna auf sie regnen, um sie zu speisen, schenkte ihnen Himmelsbrot.
han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.
25 Das Brot der Engel konnte jeder essen; er sandte ihnen Kost in Fülle.
Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.
26 Er ließ den Morgenwind am Himmel wehen; den Südwind führte er durch seine Macht herbei.
Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
27 Dann ließ er Fleisch wie Staub auf sie herniederregnen, wie Meeressand Geflügel.
Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;
28 Er ließ es in ihr Lager fallen, um seine Wohnstatt ringsumher.
han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.
29 Sie aßen, wurden übersatt; was sie gewünscht, verlieh er ihnen.
Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.
30 Noch war nicht ihre Lust gestillt, noch war die Kost in ihrem Munde,
Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,
31 als Gottes Zorn sich gegen sie erhob, die Feisten unter ihnen würgte, die junge Mannschaft Israels zu Boden streckte.
då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.
32 Bei all dem sündigten sie weiter und glaubten nicht an seine Wunderkräfte.
Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.
33 Da ließ er ihre Tage zwecklos schwinden und ihre Jahre in Enttäuschung.
Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.
34 Zwar fragten sie nach ihm, wenn er sie würgte, verlangten wiederum nach Gott,
När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.
35 wohl eingedenk, daß Gott ihr Hort, der höchste Gott ihr Retter sei.
De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;
36 Allein sie täuschten ihn mit ihrem Munde, belogen ihn mit ihrer Zunge.
och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.
37 Ihr Herz war unaufrichtig gegen ihn; mit seinem Bunde meinten sie's nicht ehrlich.
Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.
38 Doch er, erbarmungsvoll, vergab die Schuld, vertilgte nicht; oft hielt er seinen Zorn zurück und ließ nicht seinen Grimm austoben,
Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
39 wohl eingedenk, daß sie nur Fleisch, ein Windhauch, der verschwindet ohne Wiederkehr.
Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.
40 Wie oft erzürnten sie ihn in der Wüste und reizten ihn im Steppenland,
Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
41 versuchten immer wieder Gott, erbitterten die Heiligen Israels,
Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.
42 gedachten nimmer seiner Macht, des Tages, da er vor dem Feinde sie gerettet,
De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,
43 wie er vor den Ägyptern seine Zeichen tat, an dem Gefild von Tanis seine Wunder:
då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.
44 In Blut verwandelte er ihre Ströme; untrinkbar ward ihr fließend Wasser.
Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
45 Er sandte Ungeziefer unter sie, das sie verzehrte, und Frösche ihnen zum Verderben.
han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.
46 Der Raupe gab er ihre Früchte preis und ihre Arbeit der Heuschrecke.
Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
47 Er schlug mit Hagel ihren Weinstock und ihren Maulbeerbaum durch Reif.
han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;
48 Er gab ihr Vieh dem Hagel preis, den Blitzen ihre Herden.
han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.
49 Er ließ die Hitze seines Zornes auf sie los, nur Grimm und Wut und Angst, von Unglücksboten eine Schar.
Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.
50 So ließ er seinem Zorne freien Lauf, verschonte ihre Seele mit dem Tode nicht. Er gab der Pest ihr Leben preis,
Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.
51 und in Ägypten schlug er alle Erstgeburt, die Jugendblüte in den Zelten Chams.
Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.
52 Er führte, Schäflein gleich, sein Volk heraus und lenkte sie wie in der Steppe eine Herde.
Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
53 Er leitete sie sicher, daß sie nichts zu fürchten hatten; das Meer bedeckte ihre Feinde.
Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.
54 Er brachte sie zu seinem heiligen Gebiete, zu jenem Berg, den seine Rechte sich erworben,
Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
55 vertrieb vor ihnen weg die Heiden, verloste sie als erblichen Besitz und ließ die Stämme Israels in ihren Zelten wohnen.
Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.
56 Und doch versuchten sie und reizten Gott, den Höchsten, und hielten nimmer seine Satzungen.
Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;
57 Wie ihre Väter wichen sie und fielen ab; sie wurden wie ein schlaffer Bogen.
de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.
58 Sie reizten ihn zum Zorn durch ihre Höhen, zur Eifersucht durch ihre Götzenbilder.
De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.
59 Gott hörte dies und wurde zornig, und Israel verwarf er völlig,
Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.
60 verließ zu Silo seinen Sitz, das Zelt, in dein er unter Menschen wohnte;
Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;
61 gab seine Ehre in Gefangenschaft und seine Zier in Feindeshand
han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.
62 und gab sein Volk dem Schwerte preis, entrüstet über dies sein Eigentum.
Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.
63 Die jungen Männer fraß das Feuer, und seine Jungfraun durften keine Totenklage halten.
Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.
64 Hinfielen seine Priester durch das Schwert, und seine Witwen weinten nicht dazu.
Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.
65 Doch wie vom Schlaf erwachte da der Herr, gleichwie ein Held vom Weine jauchzend.
Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
66 Im Rücken schlug er seine Feinde, belegte sie mit ewigem Schimpf.
Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.
67 Doch er verschmähte Josephs Zelt; den Stamm von Ephraim erkor er nicht.
Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.
68 Vielmehr erkor er Judas Stamm, den Sionsberg, der ihm so lieb.
Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.
69 Er baute Himmelshöhen gleich sein Heiligtum und gleich der Erde, die er ewig gründete.
Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
70 Und er erkor sich David, seinen Knecht, entriß ihn seiner Herde Hürden.
Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.
71 Vom Milchvieh nahm er ihn hinweg, sein Volk zu weiden in Jakob, in Israel die ewig Seinen.
Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.
72 Mit frommem Sinne weidete er sie und führte sie mit kluger Hand.
Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand. Se Makt i Ordförkl.
