Psalm 38

1 Ein Lied; von David, zum Erlernen. Bestraf mich nicht in Deinem Zorne, Herr! In Deinem Grimme züchtige mich nicht noch mehr!

En psalm av David; till åminnelse.

2 Denn Deine Pfeile sind gar tief in mich gedrungen, und Deine Hand liegt schwer auf mir.

HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede.

3 An meinem Fleische ist nichts heil ob Deinem Zorn, nichts unversehrt an meinem Leib ob meiner Sünde.

Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.

4 Denn meine Sünden übersteigen mir das Haupt, sind mir zu schwer, wie eine ungeheure Last.

Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull.

5 Und eiternd faulen meine Wunden um meiner Torheit willen.

Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.

6 Ich winde mich und krümme mich so heftig und allzeit gehe ich betrübt einher.

Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull.

7 In meinem Innern wühlt der Brand; an meinem Leib ist nichts Gesundes.

Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.

8 Ich bin gelähmt, zermalmt und stöhne; mir klopft das Herz.

Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp.

9 Vor Dir liegt jeder meiner Wünsche offen, Herr; mein Seufzen ist Dir nicht verborgen.

Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.

10 Mir pocht das Herz und steht mir still, und meine Kraft, mein Augenlicht versagen mir den Dienst.

Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold.

11 Die Freunde und Gefährten treten zurück vor meiner Plage; fern stehen die Verwandten mir.

Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.

12 Die auf mein Leben lauern, legen Schlingen, und die mein Unglück suchen, drohen mit Verderben und schmieden täglich Ränke.

Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.

13 Und ich? Ich bin wie taub und höre nichts, bin wie ein Stummer, der den Mund nicht öffnet,

Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.

14 bin wie ein Mensch, der nichts versteht und keinen Widerspruch im Munde führt.

Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun;

15 Denn ich vertraue, Herr, auf Dich; Du Herr, mein Gott, wirst Rede stehen,

ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.

16 Weil ich mir sag, sie dürfen meiner nimmer spotten, und glitte aus mein Fuß, nicht über mich frohlocken.

Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud.

17 Schon bin ich ja dem Falle nah, stets meiner Schwäche mir bewußt.

Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.

18 Denn ich bekenne meine Schuld und gräme mich um meine Sünde.

Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig;

19 Doch zahlreich sind, die unverschuldet mich befeinden, und viele, die mich grundlos hassen,

ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.

20 und die mit Bösem Gutes mir vergelten, mich lästern, daß ich nach dem Guten strebe.

Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak,

21 Verlaß mich nicht, o Herr! Mein Gott, entfern Dich nicht von mir!

de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.

22 Zu meinem Schutze schnell herbei! Zu Hilfe, Herr!

Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig. Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.