< Psalm 2 >

1 Was toben denn die Heiden und schmieden eitle Pläne Nationen?
Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?
2 Der Erde Könige verbünden sich, und Fürsten pflegen Rat, dem Herrn und dem, den er gesalbt, zum Trotz:
Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde:
3 "Auf! Laßt uns ihre Fesseln sprengen, ihr Joch abschütteln!"
»Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.»
4 Der in dem Himmel thront, lacht ihrer; der Herr verspottet sie.
Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem.
5 Doch schließlich redet er in seinem Zorn mit ihnen; mit seinem Grimme schreckt er sie.
Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:
6 "Ich selber habe meinen König eingesetzt zu Sion über meinen heiligen Berg." -
»Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.»
7 Des Herrn Entschließung will ich künden; er sprach zu mir: "Du bist mein Sohn; ich habe heute dich gezeugt.
Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: »Du är min son, jag har i dag fött dig.
8 So fordere von mir! Ich gebe Heidenvölker zum Besitze dir, der Erde Grenzen dir zum Eigentum.
Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.
9 Zerschelle sie mit einem Eisenstocke, zerschmettere sie gleich irdenem Gefäß."
Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.»
10 Nun, Könige! Bedenkt es wohl! Erdenrichter, laßt euch warnen!
Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.
11 In Ehrfurcht dient dem Herrn, und werft euch zitternd nieder!
Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan.
12 Und huldigt ohne Falsch, daß er nicht zürne und ihr auf irrem Weg verderbet! Ein kleines nur, und schon entbrannt sein Zorn. Heil allen, die bei ihm sich bergen!
Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.

< Psalm 2 >