Psalm 109
1 Auf den Siegesspender, von David, ein Lied. - Mein Gott, den ich lobpreise, sei nicht taub!
För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.
2 Sie öffnen gegen mich den frechen, falschen Mund; mit Lügenzungen reden sie zu nur
Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.
3 und überhäufen mich mit Hassesworten und feinden ohne Grund mich an.
Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.
4 Für meine Liebe klagen sie mich an; ich muß mich gar verteidigen.
Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.
5 Für Gutes haben sie für mich nur böse Wünsche, für meine Liebe Haß: -
De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.
6 "Man möge einen Frevler gegen ihn bestellen, daß er als Kläger gegen ihn auftrete!
Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.
7 Er gehe schuldig im Gericht hervor; fehlschlage ihm sein Rechten!
När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.
8 Nur wenig seien seine Tage; ein anderer nehme sein Erspartes!
Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.
9 Und seine Kinder sollen Waisen werden und seine Gattin Witwe!
Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.
10 Unstet umherziehen und betteln sollen seine Kinder, aus ihren leeren Wohnungen verstoßen werden!
Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.
11 Ein Wucherer belege seine ganze Habe mit Beschlag, und Fremde sollen sein Erworbnes plündern!
Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.
12 Nicht einer bleibe ihm gewogen! Nicht einer schenke Mitleid seinen Waisen!
Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.
13 Sein Stamm verfalle der Vernichtung; im zweiten Glied erlösche schon sein Name!
Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.
14 Beim Herrn werd seiner Väter Schuld gedacht, und seiner Mutter Sünde werde nimmer ausgelöscht!
Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.
15 Sie seien stets dem Herrn vor Augen, daß er vertilge ihr Gedächtnis von der Erde.
Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.
16 Denn er gedachte nimmer, Liebe zu erweisen, verfolgte elende und arme Leute und gab den Todesstoß zerbrochenen Herzen.
Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.
17 Weil ihm der Fluch so lieb und ihm sich leicht einstellte, dieweil das Segnen er nicht mochte, weil's ihm ferne lag,
Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.
18 dieweil den Fluch er wie sein eigen Kleid anlegte, wie Wasser in sein Inneres nahm und er wie Öl in seine Glieder drang,
Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.
19 so sei er ihm wie ein Gewand, das er als Hülle um sich legt, gleich einem Gürtel, den er ständig trägt!" -
Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.
20 Vom Herrn geschehe also meinen Anklägern, die wider mich gar Schlimmes reden!
Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.
21 Du aber, Herr, mein Gott, befasse Dich mit mir um Deines Namens willen! Errette mich nach Deiner milden Huld!
Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.
22 Denn ich bin bettelarm und leidend; mein Herz bricht mir im Leibe.
Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.
23 Gleich einem Schatten, der sich neigt, vergehe ich, bin hohl gleich einem Rauchfang.
Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.
24 Vor Fasten wanken mir die Knie; mein Leib zehrt ab, wird mager.
Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.
25 Ich bin ihr Spott; sie sehen mich und schütteln ihren Kopf. -
Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.
26 Komm mir zu Hilfe, Herr, mein Gott! Errette mich nach Deiner Huld,
Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;
27 damit sie innewerden, Deine Hand sei es, daß Du, Herr, solches tust!
och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.
28 Sie mögen fluchen! Doch Du segne! So werden meine Widersacher voller Scham, Dein Diener aber voller Freude.
Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.
29 In Schande müssen meine Ankläger sich kleiden, in ihre Scham sich hüllen wie in einen Mantel! -
Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.
30 Dann danke ich dem Herrn mit lautem Munde und preise ihn inmitten Vieler,
Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.
31 daß er dem Armen steht zur Rechten, zur Hilfe gegen die, die ihn verklagen.
Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.
