Psalm 102

1 Gebet für einen Elenden, wenn er verzagt vor dem Herrn seine Klage ausschüttet. Herr! Höre mein Gebet, und laß mein Rufen zu Dir kommen!

Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

2 Verbirg Dein Antlitz nicht vor mir! Neig her zu mir Dein Ohr an meinem Trübsalstage! Erhöre schnell mich, wenn ich rufe!

Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

3 Denn meine Tage schwinden hin wie Rauch; dem Feuer gleich ist mein Gebein verbrannt.

Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

4 Mein Herz ist dürr, versengt wie Gras; mein täglich Brot vergesse ich zu essen.

Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

5 Vor meinem lauten Seufzen klebt mein Gebein im Leib zusammen.

För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

6 Dem Pelikan der Wüste gleiche ich, und Eulen in Ruinen bin ich gleich geworden.

Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

7 Beim Wachen bin ich wie ein Vöglein, das einsam auf dem Dache weilt.

Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

8 Mich höhnen täglich meine Feinde, und die mich reizen, nehmen mich zum Fluchen.

Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

9 Denn Asche esse ich wie Brot und mische meinen Trank mit Tränen

Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

10 vor Deinem Zorne, Deinem Grimm, wenn Du mich aufhebst und zu Boden wirfst.

för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

11 Dem langen Schatten gleichen meine Tage; wie Gras verdorre ich.

Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

12 Doch Du, Herr, thronest ewiglich; Dein Name dauert für und für.

Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

13 Du solltest Dich erheben, Dich Sions wieder zu erbarmen. Ihm Gnade zu erweisen, ist es Zeit; denn die bestimmte Frist ist da.

Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

14 So gerne haben Deine Knechte seine Steine und hängen selbst an seinem Schutt in Liebe.

Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

15 Die Heiden fürchten dann des Herrn Namen und alle Könige der Erde Deine Herrlichkeit. -

Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

16 Erbaut dem Herrn von neuem Sion und zeigt er sich in seinem Herrschertum,

när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

17 und achtet auf der Nackten Flehen, verschmäht er nimmer ihr Gebet,

när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

18 dann schreibe man dies für die Nachwelt auf, damit ein neugeschaffen Volk den Herrn lobpreise!

Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

19 Von seiner heiligen Höhe schaue er herab; der Herr vom Himmel auf die Erde blicke,

att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

20 um der Gefangenen Gestöhn zu hören, des Todes Kinder zu befreien!

för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

21 Dann künden sie des Herren Ruhm in Sion und zu Jerusalem sein Lob,

på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

22 wenn sich die Völker allzumal versammeln und Königreiche, um dem Herrn zu dienen. -

när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

23 Ermattet bin ich auf dem Weg; verkürzt sind meine Tage.

Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

24 Drum flehe ich: "Mein Gott! Nimm mich nicht weg in meiner Tage Hälfte! Du, dessen Jahre Ewigkeiten währen."

Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

25 Die Erde, die Du einst gegründet, der Himmel, Deiner Hände Werk,

I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

26 sie schwinden hin, Du aber bleibst. Sie all veralten wie ein Kleid; Du wechselst sie wie ein Gewand. Und wechseln sie,

de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

27 so bleibst Du doch derselbe, und Deine Jahre enden nicht.

Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.

28 So mögen auch die Kinder Deiner Knechte bleiben, ihr Stamm, solang Du selber bist!

Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.