Job 6
1 Da gab ihm Job zur Antwort:
Då tog Job till orda och sade:
2 "Wenn doch mein Gram, mein Leid gewogen würde auf einer Waage, ganz genau,
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 so wär es schwerer als des Meeres Sand. Deshalb sind meine Worte unbedacht.
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 Des Höchsten Pfeile kenne ich zu gut, mein Geist saugt doch ihr Gift in sich hinein. Die Gottesschrecken überfallen mich.
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Auf grüner Au, schreit da der Esel, und brüllt der Stier bei seinem Futter?
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Kann man denn Fades ohne Salz genießen; besitzt das Eiweiß Wohlgeschmack?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 So widert es mich an, auch jenes anzurühren, dergleichen gilt mir wie ein Trauerbrot.
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 Ach, daß mein Flehen Gnade fände, daß Gott erfüllte meinen Wunsch!
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 Gefiel es Gott, mich zu zermalmen; zerschnitt er rasch in Großmut meinen Lebensfaden!
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Dies wäre noch ein Trost für mich; ich tanzte noch im schonungslosen Schmerze, weil ich mit Worten an den Heiligen nicht zurückgehalten.
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 Was ist denn meine Kraft, daß ich noch hoffen, mein Zweck, daß ich mich noch gedulden soll?
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Ist meine Körperkraft aus Stein? Ist denn mein Fleisch aus Erz?
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Verdiene ich denn keinen Beistand mehr? Ist jede Hilfe mir zu nehmen?
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 Dem Leidenden gebührt von seinem Freunde Liebe, und muß er selbst die Gottesfurcht beiseite lassen.
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 Die Brüder aber sind mir untreu wie die Bäche. - Sie zeigen nutzlos sich wie Wasserläufe,
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 die durch die Kälte trauern und die der Schnee verbirgt,
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 die ebenso, wenn sie durchglüht, verschwinden, wenn's heiß, getilgt von ihrem Orte sind,
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 und deren Wegeläufe ganz verkehrt. Sie steigen dann als Dunst hinauf und sind nicht mehr zu finden.
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 Die Karawanen Temas schauen danach aus; die Reisezüge Sabas rechnen drauf.
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 Doch ihr Vertrauen täuschet sie; sie kommen hin und sind dann schwer betrogen. -
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 Zu gar nichts nutze seid ihr freilich. Ihr seht das Unglück und verzaget.
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Ja, habe ich euch gesagt: 'Von Eurem gebt mir! Aus eurem mühevoll erworbenen Gute zahlt für mich!
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 Befreit mich aus der Hand des Drängers! Vom harten Gläubiger erlöset mich!'
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Belehrt mich eines Besseren, dann schweige ich. Zeigt mir doch meinen Irrtum!
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 Wozu verhöhnt ihr offne Worte, und was beweist denn ein Beweis von euch?
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Ja, haltet ihr schon bloße Worte für Beweis, die Worte eines Armen aber nur für Wind?
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Laßt ihr auf Waisen etwas kommen, und sprecht ihr gegen euren Freund?
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Nun aber wollet mit Verlaub mir zuhören! Ich täusche eure Aufmerksamkeit mitnichten.
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Hierher kehrt euch! Kein Unrecht laßt geschehen! Hierher kehrt euch! Im Rechte bin ich noch hierin.
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Ist denn auf meiner Zunge einzig Unrecht? Verstehe ich denn nicht, was Sünde ist?"
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
