< Job 41 >

1 Kannst du das Krokodil mit einer Angel ziehen und seine Zunge mit dem Stricke niederdrücken?
Leviathan hah hradang hoi alawilah pawk na sawn thai han namaw, rui hoi a lai hah a kam dawk na kawm thai maw.
2 Kannst du ihm durch die Nase eine Binsenschnur durchziehen? Durchbohren mit dem Haken seine Backe?
A hnawng dawk hnâpacap na pacap sak teh, Tamboung dawk laikaw na buen sak han na maw.
3 Wird's dir viel Flehens machen; wird's dir wohl gute Worte geben?
Nang koe ka hei vaiteh, lawk kanemca hoi lawk a dei han na maw.
4 Mit dir Verträge schließen, daß du's zum Knecht für immer nehmest?
Nang hoi lawkkamnae sak vaiteh, yungyoe okhai hanelah na la thai han na maw.
5 Kannst du mit ihm wohl spielen wie mit einem Vöglein? Und bindest du's für deine Mädchen an,
Tavaca patetlah ahni hoi reirei na pai han na maw. Nama e yu lah la hanelah, na pâkhi thai han na maw.
6 die seinetwegen Freundinnen einladen und unter Mägdlein es verlosen?
Na huikonaw ni ama hoi buvennae hah a sak vaiteh, hno kayawtnaw koe, ama teh a rei awh han namaw.
7 Kannst du mit Stacheln seine Haut ihm spicken und seinen Kopf mit schwirrenden Harpunen?
Tahroe donghmo hah a vuen dawk a kawi sak vaiteh, tanga kamannaw hah tahroe hoi a lû dawk a kawi sak thai nahoehmaw.
8 Leg' deine Hand einmal daran! Bedenke, welch ein Kampf! Du tust's nie wieder."
A lathueng vah a kut toung nateh, tarantuknae hah pahnim hoeh, khoeroe bout sak hanh lawi.
9 "Ja, seine Hoffnung wird getäuscht; bei seinem bloßen Anblick stürzt er hin.
Ama tâ hane ngaihawinae hah a hrawnghrang doeh, a mithmu vah a tâ thai hoeh e ao han namaw.
10 Kein Mensch ist so verwegen, daß er's reizt. 'Wer stellt sich vor mich hin?
Ama lungtho sak hanelah apihai a lungtang mahoeh. Hottelah pawiteh, apimaw ka hmalah ka kangdout thai han.
11 Wer griff mich an, und ich ließ diesen unversehrt entkommen? Mein wär ein solcher unterm ganzen Himmel.'
Kai ni ka patho hanelah apinimaw hmaloe na poe, kalvan rahim e hnocawngca pueng hah kaie seng doeh.
12 Von seinen Gliedern kann ich nimmer schweigen und nicht von seiner Kraft, vom Ebenmaße seines Baues.
A kut khok thoseh, athaonae pueng thoseh, a takthai a thaonae, a meihawinae hah ka hrawk pouh mahoeh.
13 Wer kann sein äußeres Kleid beschreiben, und wer sein doppeltes Gebiß abzeichnen?
Alawilae a pho hah apinimaw a rading pouh thai han, a tamboung hru bawk hni touh kâpâbawk e hah apinimaw rek a hnai thai han.
14 Wer läßt in seines Rachens Doppeltüre sehen? Um seine Zähne lagert Schrecken.
Apinimaw a minhmai takhang hah a paawng thai han, takikathopounge a hânaw hah.
15 Sein Rücken ist aus Rinnen voller Schilde, in engem Anschluß fest verschlossen.
A keng dawk e a pho, a lakepnaw hah a kâoupnae naw lah a o, mitnoutnae patetlah kacakcalah khan e lah ao.
16 Eins reiht sich an das andere; dazwischen gibt es keine Fuge.
Buet touh hoi buet touh khikkâcat teh, a rahak dawk kahlî hai kâen thai hoeh.
17 Ein jedes hängt am anderen fest. Sie schließen unzertrennlich sich zusammen.
Hotnaw teh buet touh hoi buet touh koung kâkuet teh, kapek thai lah awm hoeh.
18 Sein Niesen läßt das Licht aufleuchten, und seine Augen sind der Morgenröte Wimpern gleich.
A hâ tangawn ni angnae a tâco sak teh, a mit hah kho nueng kadai e patetlah ao.
19 Aus seinem Rachen fahren Fackeln, sprühen Feuerfunken.
A kâko hoi hmaito angnae a tâco teh, hmaitali a tangpei.
20 Aus seinen Nüstern fährt ein Dampf gleichwie aus einem siedend heißen Topf.
A hnawng dawk hoi hmaikhunaw a tâco teh, moi thawngnae hlaam dawk ka tangdawk e hoi, ka kang e buruk patetlah ao.
21 Sein Odem zündet Kohlen an; aus seinem Rachen fahren Flammen.
A kâha ni hmaisaeinaw a kak teh, a pahni dawk hoi hmaito a tâco.
22 In seinem Nacken wohnt die Kraft; ein Sack hängt vorn an ihm herab.
A lahuen dawk thaonae ao teh, a hmalah lungmathoenae hah a len.
23 Die Wampen seines Fleisches haften fest, ihm angegossen, unbeweglich.
A takthai hoi tharuinaw teh khakkâkuet teh, kâtahruet thai hoeh e kacakpounge lah ao.
24 Sein Herz fest wie ein Stein, fest wie ein unterer Mühlstein.
A lungthin teh talung patetlah a te, Cakang phawmnae a rahim lae talung patetlah a te.
25 Wenn's auffährt, zagen Stärkste, sie taumeln ob der Wasserwirbel.
A thaw torei teh, athakaawme taminaw ni a taki awh, a thao e a taki awh dawkvah, ka pathu e patetlah ao awh.
26 Wenn man's mit einem Schwerte trifft, hält dies nicht stand, nicht Lanze, Wurfgeschoß noch Panzer.
Ahni koe tahloi ka phat nakunghai tâ thai mahoeh, pala, tahroe ni hai tâ thai mahoeh.
27 Das Eisen achtet es für Stroh, für morsches Holz das Erz.
Sum hah cakong patetlah a pouk, rahum hah thingke patetlah a pouk.
28 Nicht können's Pfeile je durchbohren, und Schleudersteine sind ihm wie Strohhalme.
Licung ni yawng sak thai mahoeh, Talung hoi dêi e hah ahni hanelah teh cakongkung patetlah ao.
29 Auch Keulen gelten ihm wie Halme, und übers Lanzenschwirren spottet es.
Bongpai hah cakong patetlah a pouk teh, pala dawk hoi duenae hah koe a panuikhai.
30 Und unten sind an ihm ganz spitze Scherben. Wie eine Dreschwalze, so fährt es auf dem Schlamm dahin.
A vonpui vuen hah kahran poung e hlaam kâbawng e patetlah doeh a o, tangdong um vah cangkatin e seh patetlah a tabo.
31 Wie einen Topf, so läßt's die Tiefe brodeln; es macht das Wasser wie in einem Salbenkessel.
Ka dungpoung e tui hah hlaam patetlah a tangdo sak teh, talî kadung poung e hah satuium patetlah a sak.
32 Ein Pfad aufleuchtet hinter ihm; man hält die Flut für Silberhaar.
A cei tangcoungnae dawk angnae hah a hruek teh, tami ni a dungpoung ati e tui hah sampo patetlah a pouk.
33 Auf Erden ist nicht seinesgleichen; geschaffen ist's, sich nicht zu fürchten.
Takinae tawn laipalah, sak e lah ao teh, talai van dawk ahni patetlae awm hoeh.
34 Auf alles Mächtige schaut es voll Stolz, ist's doch ein König über alle stolzen Tiere."
Ka rasang poung e hno pueng hah a khet nah, ahni teh kâoup e catoun pueng dawk siangpahrang doeh telah a ti.

< Job 41 >