Job 4
1 Da gab ihm Eliphaz aus Teman also Antwort:
Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
2 "Hat man vor dich zur Prüfung je ein Ding gebracht, worüber du den Mut verloren hättest? Wer konnte je den Worten Einhalt tun?
Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
3 Fürwahr, so viele hast du selbst belehrt, so manchen schwachen Arm gestählt.
Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
4 Den Strauchelnden hielt aufrecht deine Rede; die müden Kniee stärktest du.
Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
5 Jetzt kommt's an dich, da wirst du mutlos; wo dich's erfaßt, verzweifelst du.
Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
6 War deine Gottesfurcht nicht dein Vertrauen, und dein unsträflich Leben deine Hoffnung?
Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
7 Bedenke nur: Wer kommt je schuldlos um? Wo gehen Redliche zugrunde?
Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
8 Die Unrecht pflügen, Böses säen, die ernten's auch. So weiß ich es.
Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
9 Durch Gottes Odem gehen sie zugrunde; durch seinen Zornhauch sterben sie.
Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
10 Der Löwen Stimmen selber, das Gebrüll der Leuen, der jungen Löwen Zähne werden ausgetilgt.
Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
11 Der Löwe geht zugrunde aus Beutemangel; der Löwin Junge müssen sich zerstreuen.
Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
12 Zu mir drang ein verstohlen Wort; mein Ohr vernahm davon nur ein Geflüster.
Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
13 Im Wundertraum, bei Nachtgesichten, wenn Tiefschlaf auf die Menschen fällt,
Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
14 da fuhr in mich ein Schrecken und ein Zittern, und Angst ließ mein Gebein erbeben.
Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
15 Und über meinen Rücken lief es kalt; ein Schauder schüttelt' meinen Leib.
Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
16 Das Unbekannte stand vor mir; vor meinem Auge schwebte her ein Schatten. - Ein Säuseln hörte ich und eine Stimme:
Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
17 'Ist gegen Gott ein Mensch gerecht; vor seinem Schöpfer einer rein?'
Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
18 Er traut dies seinen Dienern selbst nicht zu, und seinen Engeln flößt er Schrecken ein.
Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
19 Nun vollends gar der Lehmhausmensch, der Sterbliche, aus Staub gebaut, noch leichter als die Motten zu zerdrücken!
Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
20 Vom Morgen bis zum Abend werden sie vernichtet; unwiderruflich gehen sie zugrunde.
Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
21 Ja, wird denn nicht ihr Vorzug ihnen weggenommen? Durch Unvernunft nur sterben sie."
Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
