Job 32

1 Da hörten die drei Männer auf, dem Job noch weiter zu erwidern, obwohl er selbst sich für gerecht erachtete.

De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.

2 Auf dieses hin geriet in Zorn Elihu, der Sohn des Barachel aus Buz, von Rams Geschlechte. Er wurde über Job sehr aufgebracht, weil er sich gegenüber Gott für ganz gerecht erachtete.

Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;

3 Auch über die drei Freunde ward er zornig, weil sie die rechte Antwort nicht gefunden und Job ins Unrecht setzten.

och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job

4 Elihu aber hatte nur bei Job gewartet, solange jene redeten, weil sie betagter als er waren.

Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.

5 Elihu merkte nun, daß diese drei nichts weiter zu erwidern wußten, und so entbrannte mächtig stark sein Zorn.

Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

6 Nun hob Elihu an, der Sohn des Barachel aus Buz, und sprach: "Ich bin noch jung an Jahren; aber ihr seid Greise; ich war daher zu schüchtern und scheute mich, bei euch mein Wissen anzubringen.

Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.

7 Ich dachte: Mag das Alter reden, der Jahre Fülle Weisheit lehren!

Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»

8 Allein der Geist im Menschen ist's, der Odem des Allmächtigen, der sie verständig macht.

Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.

9 Nicht die Betagten sind die Weisesten; noch wissen Greise immer, was das Rechte ist.

Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.

10 Drum sage ich: Hört doch auf mich! Ich möchte kundtun, was ich selber weiß.

Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.

11 Als ich auf eure Rede wartete, da überlegt ich mir eure Beweise. Bis euch die rechten Worte kämen,

Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.

12 solange habe über euch ich nachgedacht. Doch keiner von euch überzeugte Job und widerlegte seine Reden.

Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

13 Sagt nicht: 'Wir fanden Weisheit. Nur Gott vermag ihn zu besiegen, nicht ein Mensch!'

Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»

14 Nach meiner Ansicht trug er keine treffenden Beweise vor; ich will ihm nicht erwidern mit Worten gleich den eurigen.

Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

15 Sie sind besiegt, antworten nimmer; sie schoben von sich die Beweise.

Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.

16 So fange ich denn an, weil sie nicht reden, dieweil sie dastehn ohne jegliche Erwiderung.

Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!

17 Ich möchte gleichfalls meine Lehre künden und kundtun, was ich selber weiß.

Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.

18 Denn ich bin voll von Worten; mich drängt der Geist in meinem Innern.

Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.

19 Mein Inn'res ist wie festverschlossener Wein, der in den neuen Schläuchen Luft sich macht.

Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

20 Ich rede, um mir Luft zu machen, tu meine Lippen auf und spreche.

Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.

21 Für keinen Menschen nehme ich Partei und nenne niemandem zulieb die Dinge anders,

Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.

22 weil ich es nicht verstehe, die Dinge anders zu benennen. Sonst würde kaum mein Schöpfer mich ertragen."

Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!