Job 31

1 "Ich schloß mit meinen Augen einen Bund. Wie sollte ich auf Jungfraun achten?

Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.

2 Was ist mein Teil von Gott da droben, mein Lohn von dem Allmächtigen im Himmel?

Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?

3 Wahrhaftig, Unheil, wie's dem Bösewicht gebührt, und Ungemach, das nur für Übeltäter paßt.

Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.

4 Besieht er denn nicht meine Wege, da er doch alle meine Schritte zählt?"

Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?

5 "Wenn ich der Falschheit nachgegangen wäre, verweilte auf dem Weg des Truges gern mein Fuß!

Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?

6 Mit rechter Waage möge Gott mich wägen, und ohne Schuld wird er mich finden!

Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.

7 Wenn meine Schritte je vom rechten Wege bogen, und wenn mein Herz den Augen folgte, und klebte je ein Makel meinen Händen an,

Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?

8 dann zehre nur ein anderer von meiner Saat; entwurzelt werde meine Pflanzung!

Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.

9 Wenn's mich zum fremden Weibe zog, und stellte ich dem Eheweib des Freundes nach,

Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?

10 dann mahle auch mein Weib für andere, und andere mögen über sie sich beugen!

Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.

11 Denn dieses wäre eine Schandtat, ein Verbrechen, vom Richter zu bestrafen,

Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,

12 ein Feuer, das bis zu dem Abgrund fräße und meine Habe all entwurzeln müßte.

en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.

13 Mißachtete ich meines Sklaven Recht und meiner Magd, wenn sie mit mir im Streite waren,

Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?

14 was wollte ich da machen, wenn Gott jetzt Rache nähme, und untersuchte er, was ihm erwidern?

Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?

15 Hat er ihn nicht geformt, im gleichen Schoß wie mich und sie geschaffen in dem gleichen Mutterleibe?

Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.

16 Versagte ich den Schwachen einen Wunsch und ließ der Witwe Augen schmachten,

Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?

17 verzehrt' für mich allein ich meinen Bissen, und durfte nicht die Waise mitessen; -

Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?

18 seit meiner Jugend blickte sie zu mir gleich einem Vater auf, vom Mutterschoß an leitete ich sie, -

Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.

19 und sah ich einen nackten Bettler und einen Armen hüllenlos,

Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?

20 wenn seine Hüften keinen Dank mir wußten und er sich nicht von meiner Lämmer Schur erwärmte,

Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?

21 und schwang ich gegen eine Waise meine Faust, weil ich in dem Gerichtstor Beistand für mich sah,

Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?

22 dann falle mir die Achsel aus der Schulter, und aus dem Rohr werd' mir der Arm gerissen! -

Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.

23 Denn fürchterliches Unheil ist meines Gottes Schrecken; vor seiner Hoheit kann ich nicht bestehen.

Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.

24 Und machte ich zu meinem Götzen Gold und hieß ich Mammon meinen Helfer

Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?

25 und sonnte mich an meinen Schätzen, daß ich's so weit gebracht,

Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?

26 und wenn ich das Gestirn erblickte, wann's sichtbar ward, den lieben Mond, wie er des Weges zog,

Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,

27 und ließ' mein Herz sich insgeheim betören und legte meine Hand zum Kusse sich an meinen Mund:

att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?

28 auch das wär' ein Vergehn, vom Richter zu bestrafen, weil ich Gott in der Höh' verleugnet hätte.

Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.

29 Nie freute mich des Feindes Not, und nie frohlockt' ich, wenn ihn Unheil traf.

Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?

30 Nie gab ich meinen Mund der Sünde hin, um seine Seele zum Verfluchen mir zu fordern.

Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.

31 In meinem Zelte sagten die Geringsten: 'Ach, möchte er mit seiner Rache unersättlich sein!'

Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?

32 Kein Fremdling durfte je im Freien nächtigen, und jedem Wandersmann stand meine Türe offen.

Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.

33 Nie habe ich, wie Adam, meine Missetat verheimlicht, im Busen meine Schuld geborgen,

Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,

34 weil es mir vor dem Auflauf graute und mich der Sippe Schimpf erschreckte, so daß ich stille mich verhalten und nicht aus meiner Tür gegangen wäre!

av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?

35 Wer aber hört mich an? Hier meine Unterschrift! Drauf soll mir der Allmächtige erwidern, aufs Schreiben, das als Kläger ich verfaßt!

Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!

36 Ich trüge einen solchen auf der Schulter und wollt' ihn mir als Diadem aufsetzen.

Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.

37 Bei jedem meiner Schritte huldigte ich ihm wie einem Fürsten: gleich einem Fürsten träte ich ihm da entgegen.

Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.

38 Wenn über mich mein Acker schrie und alle seine Furchen weinten

Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?

39 und ich verzehrte seine Ernte, ohne zu bezahlen, und ließe die, die ihn bebauten, stöhnen,

Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?

40 dann sollen Disteln statt des Weizens und statt der Gerste Unkraut sprossen!" - Hier enden Jobs Reden.

Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.