< 2 Samuel 14 >
1 Joab, Serujas Sohn, merkte nun, daß sich des Königs Herz Absalom zuneigte!
Pea ko eni, naʻe mamata ʻe Soape, ko e tama ʻo Selaia, kuo ngaue ʻae loto ʻoe tuʻi kia ʻApisalomi.
2 Da schickte Joab nach Tekoa und ließ von dort ein kluges Weib holen. Er sprach zu ihr: "Stell dich trauernd und zieh Trauerkleider an! Salbe dich nicht mit Öl, sondern sei wie ein Weib, das geraume Zeit um einen Toten trauert!
Pea naʻe ʻalu ʻae fekau ʻa Soape ki Tikoa, ʻo ne ʻomi mei ai ʻae fefine poto, pea ne ne pehē kiate ia, “ʻOku ou kole kiate koe, ke ke fai ʻe koe ʻo hangē ko ha fefine tangi, pea ke ʻai eni ʻae kofu fakatauangaʻa, pea ʻoua naʻa ke tākai ʻaki koe ha lolo, ka ke hangē ko ha fefine kuo mamahi fuoloa koeʻuhi ko e pekia:
3 Geh zum König und sprich zu ihm dies!" Nun legte ihr Joab die Worte in den Mund.
pea ke haʻu ki he tuʻi, pea ke lea pehē ni kiate ia.” Pea ko ia, naʻe ʻai ʻe Soape ʻae ngaahi lea ki hono ngutu.
4 Das Weib von Tekoa kam zum König, warf sich auf ihr Antlitz, huldigte und sprach: "Hilf, König!"
Pea ʻi heʻene hoko ʻo lea ʻae fefine mei Tikoa ki he tuʻi, naʻa ne tō hifo ki hono mata ki he kelekele, ʻo ne fai fakaʻapaʻapa, mo ne pehē ʻe ia, “ʻE tuʻi, ke ke tokoni mai.”
5 Da sprach der König zu ihr: "Was ist dir?" Sie sprach: "Leider bin ich eine Witwe, starb doch mein Mann.
Pea naʻe pehē kiate ia ʻe he tuʻi, “Ko e hā hoʻo mamahi?” Pea naʻa ne pehēange, “Ko e fefine paea moʻoni au, he kuo pekia ʻa hoku husepāniti.
6 Deine Sklavin hatte zwei Söhne. Aber sie stritten miteinander auf dem Felde, und niemand schlichtete zwischen ihnen. So schlug der eine den anderen und tötete ihn.
Pea naʻe maʻu ʻe hoʻo kaunanga ʻae tama ʻe toko ua, pea naʻa na fekeʻikeʻi ʻi he ngoue, pea naʻe ʻikai ʻi ai ha tokotaha ke fakamavae ʻakinaua, pea naʻe taaʻi ʻae tokotaha ʻa hono tokoua, ʻo ne tāmateʻi ia.
7 Nun erhebt sich die ganze Sippe gegen deine Sklavin und ruft: 'Gib den Brudermörder heraus, daß wir ihn töten für das Leben seines Bruders, den er erschlagen hat. Wir wollen so zugleich den Erben beseitigen.' So wollen sie meine letzte Kohle löschen und meinem Manne nicht Namen noch Nachkommen auf Erden lassen."
Pea vakai, kuo hiki ʻita mai ʻae kāinga kotoa pē ki hoʻo kaunanga, pea kuo nau pehē, Tuku mai ia ʻaia naʻe teʻia ʻa hono tokoua, koeʻuhi ke mau tāmateʻi ia, koeʻuhi ko e moʻui ʻa hono tokoua ʻaia naʻa ne tāmateʻi; pea neongo ko e tama hoko ia, te mau tāmateʻi ia: pea ka pehē, tā ʻe tāmateʻi ʻae malalaʻi afi ʻoku kei toe kiate au, pea ʻe ʻikai tuku ki hoku husepāniti ha hingoa pe ha toenga [hako ]ʻi he funga ʻo māmani.”
8 Da sprach der König zum Weibe: "Geh heim! Ich werde deinetwegen verfügen."
Pea naʻe pehē ʻe he tuʻi ki he fefine, “ʻAlu koe ki ho fale, pea te u tokanga ʻo fai ha fekau ki hoʻo meʻa.”
9 Da sprach das Weib von Tekoa zum König: "Mich, Herr und König, träfe das Unrecht, und meine Familie. Der König und sein Thron aber bleiben unangetastet."
Pea naʻe pehēange ʻe he fefine Tikoa ki he tuʻi, “ʻE Tuʻi, ko hoku ʻeiki, ka kuo halaia, pea tuku ia kiate au, pea ki he fale ʻo ʻeku tamai: pea ke taʻehalaia ai ʻae tuʻi, pea mo hono nofoʻanga fakatuʻi.”
10 Da sprach der König: "Wenn jemand so zu dir spricht, dann melde mir ihn! Er soll dich nicht mehr antasten!"
Pea naʻe pehē ʻe he tuʻi, “Kapau ʻe lea ha tokotaha kiate koe, ʻomi ia kiate au, pea ʻe ʻikai te ne toe ala kiate koe.”
11 Sie sprach: "Möchte doch der König an den Herrn, seinen Gott, denken - sonst könnte der Bluträcher zuviel verderben -, daß sie nicht meinen Sohn umbringen!" Da sprach er: "So wahr der Herr lebt! Nicht ein Haar deines Sohnes soll zu Boden fallen!"
Pea naʻe toki pehēange ʻe ia, “ʻOku ou kole kiate koe, ke manatuʻi ʻe he tuʻi kia Sihova ko ho ʻOtua, ke ʻoua naʻa ke tuku ʻae kau totongi toto ke toe fai ha maumau, telia naʻa nau tāmateʻi ʻa ʻeku tama.” Pea naʻa ne pehē ʻe ia, “ʻO hangē ʻoku moʻui ʻa Sihova, “ʻE ʻikai ha tuʻoni louʻulu ʻo ho tama ʻe tō ki he kelekele.”
12 Da sprach das Weib: "Dürfte doch deine Sklavin an meinen Herrn und König ein Wort richten!" Er sprach: "Sprich!"
Pea naʻe toki pehē ai ʻe he fefine, “ʻOku ou kole kiate koe, tuku ki hoʻo kaunanga ke ne fai ha lea ki hoku ʻeiki ko e tuʻi.” Pea naʻa ne pehē ʻe ia, “Ke ke lea pe.”
13 Da sprach das Weib: "Warum sinnst du Ähnliches gegen Gottes Volk? Aus dieser Rede des Königs geht hervor, daß es an Sünde grenzt, wenn der König seinen Verbannten nicht zurückruft.
Pea naʻe pehē ʻe he fefine, “Pea ko e hā ai kuo ke fakakaukau ki ha meʻa pehē ki he kakai ʻae ʻOtua? ʻOku lea ʻaki eni ʻe he tuʻi ʻo hangē ko ha taha ʻoku halaia, ko e meʻa ʻi he ʻikai toe ʻomi ki ʻapi ʻaia kuo ne fakahēʻi.
14 Sterben wir, so werden wir wie Wasser, das, auf den Boden geschüttet, nicht mehr gesammelt werden kann. Aber Gott nimmt nicht das Leben weg, sondern faßt Pläne, damit ein Verbannter nicht zu unserem Schaden verbannt bleibe.
He kuo pau pe ke tau mate, pea tau hangē ko e vai kuo lilingi ki he kelekele, ʻaia ʻoku ʻikai faʻa tānaki hake; pea ʻoku ʻikai filifilimānako ʻae ʻOtua ki ha tokotaha: ka neongo ia ʻoku ne fakakaukauʻi ʻae meʻa ke ʻoua naʻa kapusi meiate ia ʻaia kuo fakahēʻi.
15 Daß ich jetzt gekommen bin, dies dem König, meinem Herrn, zu sagen, das kommt davon, daß mir das Volk Angst gemacht hat. Deine Sklavin aber sagte: 'Ich will doch mit dem König reden. Vielleicht tut der König, was seine Magd sagt.'
Pea ko eni foki, kuo u haʻu au ke lea ʻi he meʻa ni ki he tuʻi ko hoku ʻeiki, koeʻuhi kuo fakamanavahēʻi au ʻe he kakai: pea naʻe pehē ʻe hoʻo kaunanga, Ko eni te u lea ki he tuʻi; heiʻilo ʻe fai ʻe he tuʻi ki he kole ʻa ʻene kaunanga.
16 Weil der König die Bitte gewährt, seine Magd aus der Hand des Mannes zu retten, der mich und meinen Sohn zugleich aus Gottes Erbe zu tilgen sucht,
Koeʻuhi ʻe fanongo ʻe he tuʻi, ke ne fakamoʻui ai ʻa ʻene kaunanga mei he nima ʻoe tangata ʻoku fie fakaʻauha fakataha au mo hoku tama mei he tofiʻa ʻoe ʻOtua.
17 So dachte deine Sklavin: 'Möchte doch das Wort meines Herrn und Königs zur Beruhigung dienen!' Denn wie ein Gottesengel ist mein Herr und König, wenn er Gutes und Böses anhört. Der Herr, dein Gott, sei mit dir!"
Pea naʻe toki pehē ʻe hoʻo kaunanga, Ko e lea ʻa hoku ʻeiki ko e tuʻi ʻe hoko ni ko e fakafiemālie: he ko hoku ʻeiki ko e tuʻi, ʻoku hangē ia ko ha ʻāngelo ʻae ʻOtua ʻi heʻene ʻiloʻi ʻae lelei mo e kovi: ko ia ʻe ʻiate koe ʻa Sihova ko ho ʻOtua.”
18 Da hob der König an und sprach zu dem Weibe: "Verhehle mir nichts von dem, was ich dich frage!" Da sprach das Weib: "Es spreche doch mein Herr und König!"
Pea naʻe toki pehēange ʻe he tuʻi ki he fefine, “ʻOku ou kole kiate koe, ke ʻoua naʻa ke fufū meiate au ʻae meʻa ʻaia te u fehuʻi ai ni kiate koe.” Pea naʻe pehē ʻe he fefine, “Ke lea pe eni ʻa hoku ʻeiki ko e tuʻi.”
19 Da sprach der König:"Hat Joab dir bei alldem geholfen?" Da hob das Weib an und sprach: "So wahr du lebst, mein Herr und König! Unmöglich ist es, rechts oder links vorbeizukommen an irgend etwas, was mein Herr und König spricht. Ja, dein Diener Joab selbst hat mir den Auftrag gegeben. Er hat deiner Sklavin alle jene Worte in den Mund gelegt.
Pea naʻe pehē ʻe he tuʻi, “ʻIkai ʻoku kau mo koe ʻae nima ʻo Soape ʻi he meʻa ni kotoa pē?” Pea naʻe lea ʻo pehēange ʻe he fefine, “ʻO hangē ʻoku moʻui ho laumālie, ʻe ʻeiki ko e tuʻi: he ko hoʻo tamaioʻeiki ko Soape, ko ia ne ne fekauʻi au, mo ne ʻai ʻae ngaahi lea ni kotoa pē ki he ngutu ʻo hoʻo kaunanga:
20 Um der Sache ein anderes Gesicht zu geben, hat dein Diener Joab dies getan. Aber mein Herr ist weise wie ein Gottesengel; er weiß alles, was im Lande vorgeht."
Kuo fai ʻae meʻa ni ʻe hoʻo tamaioʻeiki ko Soape koeʻuhi ke tupu ai ʻae lea pehē ni: pea ʻoku poto ʻa hoku ʻeiki, ʻo tatau mo e poto ʻo ha ʻāngelo ʻae ʻOtua, ke ʻilo ʻaia kotoa pē ʻoku ʻi māmani.”
21 Da sprach der König zu Joab: "Das hast du getan. So geh und hole den Jüngling Absalom!"
Pea naʻe pehē ʻe he tuʻi kia Soape, “Vakai mai, kuo u fai ʻae meʻa ni: ko ia ke ke ʻalu ʻo toe ʻomi ʻae tangata talavou ko ʻApisalomi.”
22 Da warf sich Joab auf sein Antlitz zur Erde, huldigte und segnete den König. Dann sprach Joab: "Heute erfährt dein Sklave, daß ich Huld gefunden in deinen Augen, mein Herr und König, weil der König das Wort seines Sklaven erfüllt."
Pea naʻe tō hifo ʻa Soape ki hono mata ki he kelekele, pea naʻa ne punou, ʻo ne fakafetaʻi ki he tuʻi: pea naʻe pehē ʻe Soape, “Kuo ʻilo ʻe hoʻo tamaioʻeiki he ʻaho ni kuo u maʻu ʻae ʻofa ʻi ho ʻao, ʻa koe ko hoku ʻeiki, ʻe tuʻi, ko e meʻa ʻi he fai ʻe he tuʻi ki he kole ʻa hoʻo tamaioʻeiki.”
23 Dann stand Joab auf, ging nach Gesur und brachte Absalom nach Jerusalem.
Ko ia naʻe tuʻu hake ai ʻa Soape ʻo ne ʻalu ki Kesuli, pea ne ʻomi ʻa ʻApisalomi ki Selūsalema.
24 Der König aber sprach: "Er gehe in sein Haus! Mein Antlitz darf er nicht sehen!" So ging Absalom in sein Haus. Aber des Königs Antlitz sah er nicht.
Pea naʻe pehē ʻe he tuʻi, “Tuku ke ne ʻalu ki hono fale ʻoʻona, pea ʻoua siʻi naʻa ne sio mai ki hoku fofonga.” Ko ia naʻe tafoki ai ʻa ʻApisalomi ki hono fale ʻoʻona, pea naʻe ʻikai sio ia ki he fofonga ʻoe tuʻi.
25 So schön aber wie Absalom war in ganz Israel kein Mann, so daß man ihn sehr rühmte. Von der Fußsohle bis zum Scheitel war kein Makel an ihm.
Ka naʻe ʻikai ha tokotaha ʻi ʻIsileli kotoa pē naʻe ongoongolelei ʻene toulekeleka ke hangē ko ʻApisalomi: mei hono ʻaofi vaʻe ʻo aʻu ki he tumuʻaki ʻo hono ʻulu naʻe ʻikai siʻi ha mele ʻiate ia.
26 Und wenn er sein Haupt schor, und er schor es von Zeit zu Zeit - weil es ihm beschwerlich ward, schor er es -, so wog das ganze Haar seines Hauptes zweihundert Ringe nach königlichem Gewicht.
Pea ʻi heʻene kosi hono louʻulu, (he naʻa ne kosi ia ʻi he kuonga niʻihi: he naʻe mamafa ia kiate ia, pea ko ia naʻa ne kosi ai ia: ) naʻa ne fakamamafa ʻae louʻulu ʻo hono ʻulu ko e sikeli ʻe uangeau ʻo fakatatau mo e fakamamafa ʻae tuʻi.
27 Absalom aber wurden drei Söhne und eine Tochter, namens Tamar, geboren. Diese ward ein schönes Weib.
Pea naʻe fanauʻi kia ʻApisalomi ʻae foha ʻe toko tolu, mo e ʻofefine ʻe tokotaha, ʻaia naʻe hingoa ko Tamaa: ko e fefine ia naʻe mata hoihoifua.
28 Da saß Absalom zu Jerusalem zwei Jahre. Des Königs Antlitz aber hatte er nicht gesehen.
Ko ia naʻe nofo ai ʻa ʻApisalomi ʻi Selūsalema ʻi he taʻu kātoa ʻe ua, ka naʻe ʻikai ke ne sio ki he fofonga ʻoe tuʻi.
29 Da sandte Absalom zu Joab, ihn zum König zu schicken; er aber wollte nicht kommen. So schickte er noch ein zweitesmal. Aber er wollte nicht kommen.
Pea naʻe fekau ai ʻe ʻApisalomi kia Soape ke ne haʻu ʻo ʻalu ki he tuʻi; ka naʻe ʻikai fie haʻu ia kiate ia: pea ʻi heʻene fekau ʻo liunga ua, naʻe ʻikai te ne haʻu.
30 Da sprach er zu seinen Dienern: "Seht! Joab hat ein Feld neben meinem Grundstück und hat Gerste darauf. Geht und steckt es in Brand!" Und Absaloms Diener steckten das Feld in Brand.
Ko ia naʻa ne pehē ai ki heʻene kau tamaioʻeiki, “Vakai, ʻoku ofi mai ʻae ngoue ʻa Soape ki hoku potu ʻoʻoku, pea ʻoku ʻi ai ʻene paʻale; ʻalu ʻo tutu ia.” Pea naʻe tutu ʻae ngoue ʻe he kau tamaioʻeiki ʻa ʻApisalomi.
31 Da machte sich Joab auf, ging zu Absalom ins Haus und sprach zu ihm: "Weshalb haben deine Diener mein Feld in Brand gesteckt?"
Pea naʻe tuʻu hake ai ʻa Soape, ʻo ne haʻu ki he fale ʻo ʻApisalomi, ʻo ne pehē kiate ia, “Ko e hā kuo tutu ai ʻe hoʻo kau tamaioʻeiki ʻa ʻeku ngoue?
32 Da sprach Absalom zu Joab: "Ich habe zu dir gesandt und sagen lassen: 'Komm her!' Ich möchte dich zum König senden und sagen lassen: 'Wozu bin ich von Gesur heimgekommen? Mir wäre wohler, wäre ich noch dort.' Nun aber möchte ich des Königs Antlitz sehen. Liegt eine Schuld auf mir, so töte er mich!"
Pea naʻe pehē ʻe ʻApisalomi kia Soape, “Vakai, naʻaku fekau atu kiate koe, ʻo pehē, Haʻu kiate au, koeʻuhi ke u fekau atu koe ki he tuʻi, ke pehē, ‘Ko e hā kuo u haʻu ai mei Kesuli? ʻE lelei pe ʻo ka ne u kei ʻi ai ni:’ kae tuku eni ke u mamata ki he fofonga ʻoe tuʻi; pea kapau ʻoku ʻiate au ha meʻa hala, tuku ke ne tāmateʻi au.”
33 So kam Joab zum König und meldete es ihm. Und er ließ Absalom rufen. So kam er zum König. Da warf er sich auf sein Antlitz zur Erde vor dem König nieder, und der König küßte Absalom.
Ko ia naʻe haʻu ai ʻa Soape ki he tuʻi, ʻo ne fakahā ki ai: pea hili ʻa ʻene ui kia ʻApisalomi naʻa ne haʻu ki he tuʻi, pea naʻa ne punou hifo ia mo hono mata ki he kelekele ʻi he ʻao ʻoe tuʻi: pea naʻe ʻuma ʻe he tuʻi kia ʻApisalomi.