Psalm 57
1 [Dem Vorsänger. "Verdirb nicht!" Von David, ein Gedicht, als er vor Saul in die Höhle floh.] Sei mir gnädig, o Gott, sei mir gnädig! denn zu dir nimmt Zuflucht meine Seele, und ich will Zuflucht nehmen zu dem Schatten deiner Flügel, bis vorübergezogen das Verderben.
För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan.
2 Zu Gott, dem Höchsten, will ich rufen, zu dem Gott, [El] der es für mich vollendet.
Var mig nådig, o Gud, var mig nådig; ty till dig tager min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt, till dess att det onda är förbi.
3 Vom Himmel wird er senden und mich retten; er macht zum Hohn den, der nach mir schnaubt. [O. schnappt] (Sela) Senden wird Gott seine Güte und seine Wahrheit.
Jag ropar till Gud den Högste, till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.
4 Mitten unter Löwen ist meine Seele, unter Flammensprühenden liege ich, unter Menschenkindern, deren Zähne Speere und Pfeile, und deren Zunge ein scharfes Schwert ist.
Han skall sända från himmelen och frälsa mig, när jag smädas av människor som stå mig efter livet. (Sela) Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.
5 Erhebe dich über die Himmel, o Gott! über der ganzen Erde sei deine Herrlichkeit!
Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar, och vilkas tungor äro skarpa svärd.
6 Ein Netz haben sie meinen Schritten bereitet, es beugte sich nieder [O. er [der Feind] beugte nieder] meine Seele; eine Grube haben sie vor mir gegraben, sie sind mitten hineingefallen. (Sela)
Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.
7 Befestigt [O. fest; vergl. Ps. 108,1-5] ist mein Herz, o Gott, befestigt [O. fest; vergl. Ps. 108,1-5] ist mein Herz! ich will singen und Psalmen singen. [Eig. singspielen]
De lägga ut nät för mina fötter, min själ böjes ned, de gräva för mig en grop, men de falla själva däri. (Sela)
8 Wache auf, meine Seele! [Vergl. Ps. 7,5;16,9] wachet auf, Harfe und Laute! ich will aufwecken die Morgenröte.
Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, mitt hjärta är frimodigt; jag vill sjunga och lova.
9 Ich will dich preisen, Herr, unter den Völkern, will dich besingen unter den Völkerschaften.
Vakna upp, min ära; upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden.
10 Denn groß bis zu den Himmeln ist deine Güte, und bis zu den Wolken deine Wahrheit.
Jag vill tacka dig bland folken, Herre; jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.
11 Erhebe dich über die Himmel, o Gott! Über der ganzen Erde sei deine Herrlichkeit!
Ty din nåd är stor allt upp till himmelen och din trofasthet allt upp till skyarna. Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära. Se Ära i Ordförkl.
