< Psalm 2 >
1 Warum toben die Nationen und sinnen Eitles die Völkerschaften?
Me ya sa ƙasashe suke haɗa baki mutane kuma suke ƙulla shawarwarin banza?
2 Es treten auf [O. Warum treten auf usw.] die Könige der Erde, und die Fürsten ratschlagen miteinander wider Jehova und wider seinen Gesalbten:
Sarakunan duniya sun ɗauki matsayi masu mulki sun taru gaba ɗaya suna gāba da Ubangiji da kuma Shafaffensa.
3 "Lasset uns zerreißen ihre Bande, und von uns werfen ihre Seile!"
Suna cewa, “Bari mu tsittsinke sarƙoƙinsu, mu kuma’yantar da kamammu daga kangin bautar Allah.”
4 Der im Himmel thront, [O. wohnt] lacht, der Herr spottet [O. wird lachen wird spotten] ihrer.
Mai zama a kursiyi a sama yana dariya; Ubangiji yana musu ba’a.
5 Dann wird er zu ihnen reden in seinem Zorn, und in seiner Zornglut wird er sie schrecken.
Sa’an nan ya tsawata musu cikin fushinsa ya kuma razanar da su cikin hasalarsa, yana cewa,
6 "Habe doch ich meinen König gesalbt [O. eingesetzt] auf Zion, meinem heiligen Berge!"
“Na kafa Sarkina a kan kursiyi a kan Sihiyona, dutsena mai tsarki.”
7 Vom Beschluß will ich erzählen: Jehova hat zu mir gesprochen: Du bist mein Sohn, heute habe ich dich gezeugt.
Sarki ya yi shelar umarnin Ubangiji. Ubangiji ya ce mini, “Kai Ɗana ne; yau na zama Mahaifinka.
8 Fordere von mir, und ich will dir zum Erbteil geben die Nationen, und zum Besitztum die Enden der Erde.
Ka tambaye ni zan kuwa sa al’ummai su zama gādonka, iyakokin duniya su zama mallakarka.
9 Mit eisernem Scepter [O. eisener Zuchtrute] wirst du sie zerschmettern, wie ein Töpfergefäß sie zerschmeißen.
Za ka yi mulkinsu da sandan ƙarfe; za ka farfashe su kucu-kucu kamar tukunyar laka.”
10 Und nun, ihr Könige, seid verständig, lasset euch zurechtweisen, ihr Richter der Erde!
Saboda haka, ku sarakuna, ku yi wayo; ku shiga hankalinku, ku masu mulkin duniya.
11 Dienet Jehova mit Furcht, und freuet euch [Eig. frohlocket] mit Zittern!
Ku bauta wa Ubangiji da tsoro ku kuma yi farin ciki kuna rawar jiki.
12 Küsset den Sohn, daß er nicht zürne, und ihr umkommet auf dem Wege, wenn nur ein wenig entbrennt [O. denn gar bald möchte entbrennen] sein Zorn. Glückselig alle, die auf ihn trauen! [Eig. Zuflucht zu ihm nehmen, sich in ihm bergen; so überall in den Psalmen]
Ku sumbaci Ɗan, don kada yă yi fushi ku hallaka a abubuwan da kuke yi, gama fushinsa zai iya kuna farat ɗaya. Masu farin ciki ne dukan waɗanda suke neman mafaka daga gare shi.