Psalm 137

1 An den Flüssen Babels, da saßen wir und weinten, indem wir Zions gedachten.

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 An die Weiden in ihr hängten wir unsere Lauten.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 Denn die uns gefangen weggeführt hatten, forderten daselbst von uns die Worte eines Liedes, und die uns wehklagen machten, [O. uns peinigten] Freude: "Singet uns eines von Zions Liedern!"

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4 Wie sollten wir ein Lied Jehovas singen auf fremder Erde?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 Wenn ich dein vergesse, Jerusalem, so vergesse meine Rechte! [d. h. sie versage ihren Dienst]

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Es klebe meine Zunge an meinem Gaumen, wenn ich deiner nicht gedenke, wenn ich Jerusalem nicht erhebe über die höchste meiner Freuden! [O. zu meiner höchsten Freude]

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Gedenke, Jehova, den Kindern Edom den Tag Jerusalems, die da sprachen: Entblößet, entblößet sie bis auf ihre Grundfeste! [Vergl. Obadja 1,11 usw.]

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8 Tochter Babel, du Verwüstete! [Viell.: zu verwüstende] Glückselig, der dir dasselbe vergilt, was du uns getan hast!

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Glückselig, der deine Kindlein ergreift und sie hinschmettert an den Felsen!

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.