Job 29

1 Job prenant encore de nouveau sa parabole, dit:

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 Qui m’accordera que je sois comme dans les anciens mois, comme aux jours dans lesquels Dieu me gardait;

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 Quand sa lampe luisait sur ma tête, et qu’à sa lumière je marchais dans les ténèbres;

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 Comme je fus aux jours de ma jeunesse, quand en secret Dieu était dans mon tabernacle;

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 Quand le Tout-Puissant était avec moi, et qu’autour de moi étaient mes serviteurs;

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 Quand je lavais mes pieds dans le beurre, et qu’une pierre répandait pour moi des ruisseaux d’huile;

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 Quand je m’avançais vers la porte de la ville, et que sur la place publique on me préparait un siège?

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 Les jeunes hommes me voyaient, et se retiraient à l’écart; et les vieillards, se levant, se tenaient debout.

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 Les princes cessaient de parler, et mettaient un doigt sur leur bouche.

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 Les grands retenaient leur voix, et leur langue s’attachait à leur palais.

furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 L’oreille qui m’entendait me proclamait bienheureux, et l’œil qui me voyait me rendait témoignage;

Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 Parce que j’avais délivré le pauvre qui criait, et l’orphelin qui n’avait pas de soutien.

ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 La bénédiction de celui qui allait périr venait sur moi, et je consolais le cœur de la veuve.

Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 Je me suis revêtu de la justice, et l’équité de mes jugements m’a servi comme de vêtement et de diadème.

I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 J’ai été un œil pour l’aveugle, et un pied pour le boiteux.

Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 J’étais le père des pauvres; et l’affaire que je ne connaissais pas, je l’étudiais avec le plus grand soin.

Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 Je brisais les mâchoires de l’injuste, et j’arrachais la proie de ses dents.

Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Et je disais: C’est dans mon petit nid que je mourrai, et comme le palmier, je multiplierai mes jours.

Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 Ma racine s’étend le long des eaux, et la rosée se reposera sur ma moisson.

Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 Ma gloire se renouvellera tous les jours et mon arc se fortifiera dans ma main.

Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."

21 Ceux qui m’écoutaient attendaient mon sentiment, et, attentifs, ils se tenaient en silence pour recevoir mon avis.

Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Ils n’osaient rien ajouter à mes paroles, et mon discours coulait sur eux goutte à goutte.

Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 Ils me souhaitaient comme l’eau du ciel, et ils ouvraient leur bouche, comme la terre s’ouvre à la pluie de l’arrière-saison.

De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 Si quelquefois je leur souriais, ils ne le croyaient pas, et la lumière de mon visage ne tombait pas à terre.

När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Si je voulais aller parmi eux, j’avais la première place; et lorsque j’étais assis comme un roi entouré de son armée, j’étais cependant le consolateur des affligés.

Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.