Job 7
1 L'homme n'a-t-il pas sur la terre un service de soldat, et ses jours ne sont-ils pas comme ceux d'un mercenaire?
En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2 Comme un esclave, il soupire après l'ombre, et, comme un mercenaire, il attend son salaire.
Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3 Ainsi j'ai reçu en partage des mois de déception, et l'on m'a assigné des nuits de fatigue.
Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4 Si je suis couché, je dis: Quand me lèverai-je? Quand finira la nuit? Et je suis rassasié d'inquiétudes jusqu'au point du jour.
Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5 Ma chair est couverte de vermine et d'écailles terreuses; ma peau se crevasse et coule.
Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6 Mes jours ont passé plus légers que la navette du tisserand, et ils se consument sans espoir.
Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7 Considère que ma vie est un souffle, et que mon œil ne reverra plus le bonheur.
Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8 L'œil qui me voit, ne m'apercevra plus; tes yeux me chercheront, et je ne serai plus.
Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
9 La nuée se dissipe et s'en va, ainsi celui qui descend aux enfers n'en remontera pas. (Sheol h7585)
Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
10 Il ne reviendra plus dans sa maison, et son lieu ne le reconnaîtra plus.
Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11 C'est pourquoi, je ne retiendrai point ma bouche, je parlerai dans la détresse de mon esprit, je me plaindrai dans l'amertume de mon âme.
Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Suis-je une mer? Suis-je un monstre marin, pour que tu poses autour de moi une garde?
Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 Quand je dis: Mon lit me consolera; ma couche me soulagera de ma peine;
När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14 Alors, tu me terrifies par des songes, et tu m'épouvantes par des visions.
då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15 Ainsi j'aime mieux étouffer, j'aime mieux mourir que conserver mes os.
Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16 Je suis ennuyé de la vie. Je ne vivrai pas toujours. Retire-toi de moi, car mes jours sont un souffle.
Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17 Qu'est-ce que l'homme pour que tu en fasses un si grand cas, pour que tu prennes garde à lui?
Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18 Pour que tu l'inspectes tous les matins, pour que tu le scrutes à chaque instant?
synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19 Quand finiras-tu de me regarder? Ne me lâcheras-tu pas, pour que j'avale ma salive?
Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20 Si j'ai péché, que t'ai-je fait, à toi, ô surveillant des hommes! Pourquoi m'as-tu mis en butte à tes coups, et suis-je à charge à moi-même?
Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21 Et pourquoi ne pardonnes-tu pas mon péché, et ne fais-tu pas disparaître mon iniquité? Car je vais maintenant me coucher dans la poussière; tu me chercheras, et je ne serai plus.
Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
