Job 7
1 L'homme n'a-t-il pas sur la terre un service de soldat, et ses jours ne sont-ils pas comme ceux d'un mercenaire?
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 Comme un esclave, il soupire après l'ombre, et, comme un mercenaire, il attend son salaire.
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 Ainsi j'ai reçu en partage des mois de déception, et l'on m'a assigné des nuits de fatigue.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 Si je suis couché, je dis: Quand me lèverai-je? Quand finira la nuit? Et je suis rassasié d'inquiétudes jusqu'au point du jour.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 Ma chair est couverte de vermine et d'écailles terreuses; ma peau se crevasse et coule.
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 Mes jours ont passé plus légers que la navette du tisserand, et ils se consument sans espoir.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 Considère que ma vie est un souffle, et que mon œil ne reverra plus le bonheur.
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 L'œil qui me voit, ne m'apercevra plus; tes yeux me chercheront, et je ne serai plus.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
9 La nuée se dissipe et s'en va, ainsi celui qui descend aux enfers n'en remontera pas. (Sheol h7585)
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 Il ne reviendra plus dans sa maison, et son lieu ne le reconnaîtra plus.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 C'est pourquoi, je ne retiendrai point ma bouche, je parlerai dans la détresse de mon esprit, je me plaindrai dans l'amertume de mon âme.
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 Suis-je une mer? Suis-je un monstre marin, pour que tu poses autour de moi une garde?
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 Quand je dis: Mon lit me consolera; ma couche me soulagera de ma peine;
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 Alors, tu me terrifies par des songes, et tu m'épouvantes par des visions.
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 Ainsi j'aime mieux étouffer, j'aime mieux mourir que conserver mes os.
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 Je suis ennuyé de la vie. Je ne vivrai pas toujours. Retire-toi de moi, car mes jours sont un souffle.
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 Qu'est-ce que l'homme pour que tu en fasses un si grand cas, pour que tu prennes garde à lui?
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 Pour que tu l'inspectes tous les matins, pour que tu le scrutes à chaque instant?
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 Quand finiras-tu de me regarder? Ne me lâcheras-tu pas, pour que j'avale ma salive?
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 Si j'ai péché, que t'ai-je fait, à toi, ô surveillant des hommes! Pourquoi m'as-tu mis en butte à tes coups, et suis-je à charge à moi-même?
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 Et pourquoi ne pardonnes-tu pas mon péché, et ne fais-tu pas disparaître mon iniquité? Car je vais maintenant me coucher dans la poussière; tu me chercheras, et je ne serai plus.
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
