Job 39
1 Sais-tu le temps où les chamois mettent bas? As-tu observé quand les biches faonnent?
Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
2 As-tu compté les mois de leur portée, et sais-tu le temps où elles mettent bas?
Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
3 Elles se courbent, elles font sortir leurs petits, et se délivrent de leurs douleurs;
De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
4 Leurs petits se fortifient, ils croissent en plein air, ils s'en vont et ne reviennent plus vers elles.
Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
5 Qui a lâché l'onagre en liberté, et qui a délié les liens de cet animal farouche,
Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
6 A qui j'ai donné la steppe pour demeure, et la terre salée pour habitation?
Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
7 Il se rit du bruit de la ville; il n'entend pas les clameurs de l'ânier.
Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
8 Il parcourt les montagnes qui sont ses pâturages, il cherche partout de la verdure.
Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
9 Le buffle veut-il te servir? Passe-t-il la nuit auprès de ta crèche?
Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
10 Attaches-tu le buffle par la corde au sillon? Herse-t-il tes champs en te suivant?
Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
11 Te fies-tu à lui parce que sa force est grande, et lui abandonnes-tu ton travail?
Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
12 Comptes-tu sur lui pour rentrer ton grain, et pour l'amasser sur ton aire?
Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
13 L'aile de l'autruche s'agite joyeusement; est-ce l'aile et la plume de la cigogne?
Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
14 Non, car elle abandonne ses œufs à terre, elle les fait couver sur la poussière;
Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
15 Elle oublie qu'un pied peut les fouler, une bête des champs les écraser.
Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
16 Elle est dure envers ses petits, comme s'ils n'étaient pas siens. Son travail est vain, elle ne s'en inquiète pas.
Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
17 Car Dieu l'a privée de sagesse, et ne lui a point départi d'intelligence.
Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
18 Quand elle se lève, et bat des ailes, elle se moque du cheval et de son cavalier.
Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
19 As-tu donné au cheval sa vigueur? As-tu revêtu son cou de la crinière frémissante?
Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
20 Le fais-tu bondir comme la sauterelle? Son fier hennissement donne la terreur.
Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
21 De son pied il creuse la terre; il se réjouit en sa force; il va à la rencontre de l'homme armé;
Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
22 Il se rit de la crainte, il n'a peur de rien; il ne recule point devant l'épée.
Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
23 Sur lui retentit le carquois, la lance étincelante et le javelot.
Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
24 Bondissant et frémissant, il dévore l'espace; il ne peut se contenir dès que la trompette sonne;
Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
25 Dès qu'il entend la trompette, il hennit; il sent de loin la bataille, la voix tonnante des chefs et les clameurs des guerriers.
För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
26 Est-ce par ta sagesse que l'épervier prend son vol, et déploie ses ailes vers le Midi?
Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
27 Est-ce sur ton ordre que l'aigle s'élève, et qu'il place son aire sur les hauteurs?
Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
28 Il habite sur les rochers, il se tient sur la dent des rochers, sur les lieux inaccessibles.
På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
29 De là, il découvre sa proie; ses yeux la voient de loin.
Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
30 Ses petits sucent le sang, et partout où il y a des corps morts, il s'y trouve.
Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
