Job 14

1 L'homme né de femme a la vie courte, et est rassasié de trouble.

Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 Comme une fleur, il éclot, et on le coupe; il fuit comme une ombre, et ne subsiste point.

lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 Et c'est sur cet être que tu ouvres les yeux, et c'est moi que tu conduis en justice avec toi!

Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 Qui peut tirer la pureté de la souillure? Personne.

Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 Si ses jours sont déterminés, si le nombre de ses mois est fixé par-devers toi, si tu lui as prescrit des limites qu'il ne passera pas,

Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 Détourne tes regards de lui, et qu'il ait quelque repos, jusqu'à ce qu'il goûte, comme un mercenaire, la fin de sa journée.

vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 Car il y a de l'espérance pour l'arbre, si on l'a coupé; il reverdit encore, et il ne cesse pas d'avoir des rejetons;

För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 Si sa racine vieillit dans la terre, et si dans la poussière son tronc est mort,

Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 Dès qu'il sent l'eau, il pousse de nouveau, et il produit des branches comme un jeune plant.

så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 Mais quand l'homme meurt, il reste gisant; quand l'homme a expiré, où est-il?

Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 Les eaux de la mer s'écoulent, le fleuve tarit et se dessèche,

Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 Ainsi l'homme se couche, et il ne se relève point. Tant qu'il y aura des cieux, ils ne se réveilleront point, et on ne les fera pas sortir de leur sommeil.

så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 Oh! si tu me cachais dans le Sépulcre, si tu me mettais à couvert, jusqu'à ce que ta colère fût passée! Si tu me donnais un terme, après lequel tu te souviendrais de moi (Sheol h7585)

Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

14 (Si l'homme meurt, revivra-t-il? ), tout le temps de ma consigne, j'attendrais, jusqu'à ce que vînt mon remplacement!

fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 Tu appellerais, et je répondrais; tu désirerais de revoir l'ouvrage de tes mains.

Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 Mais, maintenant, tu comptes mes pas, et tu observes tous mes péchés.

ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 Ma transgression est scellée dans le sac, et tu as ajouté à mon iniquité.

I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 Mais la montagne s'éboule; le rocher est transporté hors de sa place;

Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 Les eaux minent les pierres; les inondations entraînent la poussière de la terre: ainsi fais-tu périr l'espérance du mortel.

såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 Tu ne cesses de l'assaillir, et il s'en va; tu changes son aspect, et tu le renvoies.

Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 Que ses fils soient honorés, il n'en saura rien; qu'ils soient méprisés, il ne le verra pas.

Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 C'est sur lui seul que sa chair s'afflige, et sur lui que son âme gémit.

Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.