Psaumes 137

1 Nous nous sommes assis auprès des fleuves de Babylone, et nous y avons pleuré, nous souvenant de Sion.

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 Nous avons pendu nos harpes aux saules, au milieu d'elle.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 Quand ceux qui nous avaient emmenés prisonniers, nous ont demandé des paroles de Cantique, et de les réjouir de nos harpes que nous avions pendues, [en nous disant]: Chantez-nous quelque chose des cantiques de Sion; [nous avons répondu]:

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4 Comment chanterions-nous les Cantiques de l'Eternel dans une terre d’étrangèrs?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 Si je t'oublie, Jérusalem, que ma droite s'oublie elle-même.

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Que ma langue soit attachée à mon palais, si je ne me souviens de toi, [et] si je ne fais de Jérusalem le [principal] sujet de ma réjouissance.

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Ô Eternel, souviens-toi des enfants d'Edom, qui en la journée de Jérusalem disaient: découvrez, découvrez jusqu’à ses fondements.

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8 Fille de Babylone, [qui va être] détruite, heureux celui qui te rendra la pareille [de ce] que tu nous as fait!

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Heureux celui qui saisira tes petits enfants et qui les froissera contre les pierres!

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.