Job 7

1 N'y a-t-il pas un temps de guerre limité à l'homme sur la terre? et ses jours ne sont-ils pas comme les jours d'un mercenaire?

En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

2 Comme le serviteur soupire après l'ombre, et comme l'ouvrier attend son salaire;

Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

3 Ainsi il m'a été donné pour mon partage des mois qui ne m'apportent rien; et il m'a été assigné des nuits de travail.

Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

4 Si je suis couché, je dis, quand me lèverai-je? et quand est-ce que la nuit aura achevé sa mesure? et je suis plein d'inquiétudes jusqu'au point du jour.

Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

5 Ma chair est couverte de vers et de monceaux de poussière; ma peau se crevasse, et se dissout.

Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

6 Mes jours ont passé plus légèrement que la navette d'un tisserand, et ils se consument sans espérance.

Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

7 Souviens-toi, [ô Eternel!] que ma vie n'est qu'un vent, et que mon œil ne reviendra plus voir le bien.

Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

8 L'œil de ceux qui me regardent ne me verra plus; tes yeux seront sur moi, et je ne serai plus.

Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

9 [Comme] la nuée se dissipe et s'en va, ainsi celui qui descend au sépulcre ne remontera plus. (Sheol h7585)

Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

10 Il ne reviendra plus en sa maison, et son lieu ne le reconnaîtra plus.

Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

11 C'est pourquoi je ne retiendrai point ma bouche, je parlerai dans l'angoisse de mon esprit, je discourrai dans l'amertume de mon âme.

Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

12 Suis-je une mer, ou une baleine, que tu mettes des gardes autour de moi?

Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

13 Quand je dis: Mon lit me soulagera; le repos diminuera quelque chose de ma plainte;

När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

14 Alors tu m'étonnes par des songes, et tu me troubles par des visions.

då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

15 C'est pourquoi je choisirais d'être étranglé, et de mourir, plutôt que [de conserver] mes os.

Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

16 Je suis ennuyé [de la vie, aussi] ne vivrai-je pas toujours. Retire-toi de moi, car mes jours ne sont que vanité.

Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

17 Qu'est-ce que de l'homme [mortel] que tu le regardes comme quelque chose de grand? et que tu l'affectionnes?

Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

18 Et que tu le visites chaque matin; que tu l'éprouves à tout moment?

synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

19 Jusqu'à quand ne te retireras-tu point de moi? Ne me permettras-tu point d'avaler ma salive?

Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

20 J'ai péché; que te ferai-je, Conservateur des hommes? pourquoi m'as-tu mis pour t'être en butte; et pourquoi suis-je à charge à moi-même?

Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

21 Et pourquoi n'ôtes-tu point mon péché, et ne fais-tu point passer mon iniquité? car bientôt je dormirai dans la poussière; et si tu me cherches [le matin], je ne [serai] plus.

Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.